Säkerhet

Långfärdsskridskoåkning är en källa till mycket glädje, men att vistas på naturis är också förenat med risk och personligt ansvar. Varje år dör ett antal personer i Sverige efter att ha hamnat i vattnet då isen brustit under dem. De allra flesta olyckorna hade kunnat undvikas genom korrekt säkerhetstänkande. Säkerheten på is vilar på fem grundfaktorer som man alltid skall beakta. Dessa faktorer är att alltid ha med sig;

Detta är krav som alla långfärdsskridskoföreningar ställer på sina medlemmar och det är också krav som du skall ställa på dig själv!

Sällskap

Man skall aldrig ge sig ut på naturis ensam. Man kan hamna i situationer som man inte klarar sig från med livet i behåll. Ett läge där det är helt nödvändigt med sällskap är om man plurrar långt ut på tunn is. Om man då försöker ta sig tillbaka med enbart isdubbarna till hjälp kommer isen att brista under försöken att komma upp på isen. Är man då trött orkar man inte ta sig tillbaka. I detta läge krävs livlina (kastlina), men för att det skall fungera måste man ha någon att kasta till!

Andra lägen där det är ovärderligt att vara flera är då man hamnar i svåra situationer; t ex om man faller olyckligt på isen, nybruten ränna mellan gruppen och land eller om någon i gruppen blir väldigt trött. Att i sådana situationer kunna diskutera igenom läget med andra är ovärderligt. Med det gemensamma kunnandet och utrustningen kan en grupp ta sig ur mycket svåra situationer.

Vidare har långfärdsskridskoåkning en social funktion; det är mycket roligare att åka flera än åka ensam. Att delad glädje är dubbel glädje är något som även gäller skridskoåkning.

Om man inte har bekanta att åka med är det lämpligt att börja åka skridskor med någon långfärdsskridskoförening. Detta ger också goda möjligheter att lära sig mycket om isar och säkerhetstänkande genom att studera ledarens beteende.

Turer som anordnas av en långfärdsskridskoförening leds alltid av en ledare. Ledaren är en erfaren åkare som är duktig på bedöma is. Övriga deltagare åker bakom ledaren med minst fem meters lucka till henne eller honom. Denna organisation ger överlägsen säkerhet och begränsar i de allra flesta fallen plurrning till att enbart omfatta ledaren själv. Att plurrningar oftare sker på privatturer är en följd av att man inte lika ofta använder ledare på dessa. Utse ledare även på privatturer!

Kunskap

Kunskaper på följande punkter är ett måste då man vistas på is.

Vidare är det en extra trygghet att ha gedigen iskunskap. Med iskunskap och kännedom om isens historia (vilket man kan fundera ut om man vet hur vädret varit) kan man i större utsträckning förutsäga isens hållbarhet.

Alla isar har punkter där de traditionellt är svaga. Du kommer väl ihåg Svenska livräddningssällskapets minnesvers?!

Även om det är ovärderligt att känna till och känna igen dessa svaga områden och undvika dem är det ingen garanti för man inte plurrar. Isen kan vara svag även på andra ställen och den kan dessutom mycket väl hålla exempelvis under en bro. Man måste med andra ord kunna bedöma om isen håller eller inte på plats.

För att kunna göra detta måste man ha med sig en ispik. Genom att rikta ett slag med denna mot isen och betrakta resultatet kan man avgöra om isen håller eller ej. Man kan också på inte allt för tjock snöfri söt kärnis slå med skridskon på isen och lyssna på tonen. Tunnare is ger en högre ton. Denna ton hörs bättre av de som åker bakom ledaren och det är bra om man ropar till ledaren när man hör att isen tunnar ut.

Hur försiktig man än är kan man ha otur och plurra. Det är lätt att tappa koncentrationen en kort stund, exempelvis om man är involverad i ett djupt samtal om förträffligheten med kakelugnar. Har man då otur och kommer ut på ett område med tunn is ligger man i vattnet ganska snabbt.

Att plurra innebär ett minst sagt stor omställning av hur man upplever sin situation. Från att ha mått ganska bra med skön, torr värme innanför kläderna är plötsligt allt blött, mycket kallt och riktigt obehagligt. Man kan ge hundra olika goda råd om hur man skall bete sig, men ingen människa kan i sitt nyplurrade tillstånd komma ihåg mer än några få. De två viktigaste är

Ta det lugnt! Det är kallt i vattnet men du har ju din säkerhetsutrustning och dina kompisar med dig. Det är ingen livsfarlig situation, om du vill kan du ligga kvar i 15 minuter i vaken utan få några men. Genom att ligga still i vattnet kommer vattnet närmast kroppen att värmas upp och efter 20-30 sekunder har man tillfälligtvis vant sig vid temperaturen. Rörelser pumpar in nytt kallt vatten i kläderna igen, så undvik onödiga rörelser. Ta det lugnt, du kommer upp!

Att man känner sig stressad då man plurrar har en medicinsk orsak. Då man hamnar i vattnet kyls huden snabbt ner. Detta får till följd att de blodkärl som ligger närmast huden drar ihop sig, vilket i sin tur leder till en kraftig blodtryckshöjning. Kroppen hamnar i ett slags chocktillstånd under cirka 20 sekunder. Detta är samma känsla som när man går rakt in i en kall dusch. En vanlig reaktion är att man börjar hyperventilera. Var beredd på det inledande stressade tillståndet! Det kan t o m vara lämpligt att vänta en halvminut så att man lugnar ner sig innan man börjar ta sig upp.

Uppåt, bakåt med fötterna! Detta är en teknisk detalj då man skall ta sig upp, nämligen att kroppen skall vara rak då man börjar uppdragningen. Vissa lägger reflexmässigt benen under isen så att kroppen bildar ett liggande U. Att i detta läge försöka dra upp sig eller bli uppdragen är närmast omöjligt. Låt istället fötterna flyta upp bakom kroppen och påbörja sedan uppdragningen. Om isen skulle brista då man försöker dra sig upp kan man lägga ut ispiken på isen vinkelrätt mot kroppen, för att fördela vikten. Naturligtvis vänder man tillbaka till det håll man kom ifrån, där vet man ju att isen höll och där finns också kamraterna.

Vid plurrning är det också viktigt att de som inte plurrar agerar på ett korrekt sätt. En person bör leda räddningsarbetet (utan att själv deltaga i det) och det gäller speciellt om det är flera som trillat i. Denna person kan vara vem som helst, ofta ligger ledaren i spadet så det får bli någon annan. Känner du för att leda arbetet, så gör det! Tag kommandot utan att begära det.

Först gäller det att kommunicera med den nödställde; se till att han eller hon inte grips av panik. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att kommendera den plurrade med en kraftfull order att lugna ner sig. Kasta alltid livlina till den nödställde. Den som plurrat kan sedan själv välja om han eller hon vill försöka ta sig upp själv med isdubbarna eller använda livlinan för att bli uppdragen.

Då den som plurrat tagit sig upp på isen skall han eller hon anvisas till en plats med säker is (eller på land) där ombytet kan ske. Sedan hjälper man självklart till med av- och påklädning samt urvridning av de blöta kläderna. Exempelvis är det nästan omöjligt för en som plurrat att med frusna händer knyta upp skorna. Om det blåser kan det vara lämpligt att ställa sig nära den plurrade så att han eller hon får skydd för vinden. En vindsäck kan komma mycket väl till pass i detta läge. Dela upp de blöta kläderna i gruppen eftersom det blir tungt för en som plurrat att bära allt själv. En ledare som plurrat skall inte fortsätta leda efter en plurrning.

Nedan kommer säkerhetsutrustning att behandlas. Det räcker självklart inte med att äga och ha med sig säkerhetsutrustning, utan man måste kunna använda den också. Det gäller att veta hur isdubbarna skall bäras och hur man tar loss dem då man skall använda dem. Det gäller även att veta hur man skall kasta en livlina. Provkasta så att du känner att du har tillräcklig pricksäkerhet. Helst skall man provkasta en gång per år så att linan verkligen löper ut och inte trasslar in sig. Vidare måste man veta hur ens ispik "fungerar" och hur man kan pika sig fram till att isen håller respektive inte håller.

Redskap

Ordet "redskap" är lite krystat, men det är för att det skall rimma med de två första orden. Vad som avses är utrustning. Den obligatoriska säkerhetsutrustningen består av åtta delar:

Ryggsäcken fyller flera funktioner för en långfärdsskridskoåkare. Den bär förstås alla dina saker som du vill ha med dig. Förutom ombytet vill du säkert ha med dig en extra jacka eller tröja att ta på dig vid raster samt, icke att förglömma; fika! Ryggsäcken fungerar också som en huvudskydd om du skulle råka fall bakåt.

Med ombytet i vattentäta plastpåsar fungerar ryggsäcken dessutom som en flytväst. För att detta skall fungera måste ryggsäcken ha höftbälte. Utan höftbälte kommer ryggsäcken, då du plurrar, att flyta upp ovanför huvudet och trycka ned dig i vattnet. Roligare situationer kan man befinna sig i! Man ska också montera en grenrem på sin ryggsäck. Denna fästes i ryggsäckens botten och löper under grenen till framsidan av höftbältet. Med en lagom hårt spänd grenrem flyter man ytterligare 10 cm högre i vattnet. Det är skillnaden mellan att ha vattnet i höjd med halsen eller i höjd med bröstet. Det är också viktigt att ryggsäcken är lågt placerad. På många ramryggsäckar är säcken för högt placerad då man köper dem och måste flyttas ner.

Många långfärdsskridskoklubbar anordnar plurrningsövningar. Deltar man i en sådan kan man få reda på hur bra ens ryggsäck fungerar som flytväst. En annat utmärkt tillfälle att prova ryggsäcken är på sommaren i det förhoppningsvis sköna badvattnet. För att ge tillräckligt med flytkraft (samt att få plats med alla saker) måste ryggsäcken vara på minst 45 liter. Barn som följer med på isen och som inte bär ryggsäck skall istället ha flytväst och hjälm.

Ombytet som man bär i sin ryggsäck skall vara komplett. Du skall inte lita på att kunna låna andras reservkläder ifall du plurrar. Dessutom har det hänt, även om det är ovanligt, att alla i en grupp plurrar och då gäller det verkligen att alla har egna reservkläder.

Ett bra sätt att välja ut och packa sina reservkläder är att tänka in sig i situationen när man plurrat och fundera ut vad man behöver. "Ja, först tar jag av mig på överkroppen. Efter att jag gjort det vill torka av mig. Handduken skall med! Sedan tar jag på mig de torra och sköna tröjorna på överkroppen. Den gula T-shirten, den vita långärmade tröjan och den fula ylletröjan blir bra. ..." När man gått igenom hela proceduren packar man sina kläder i omvänd ordning. Då finns nämligen det man behöver alltid överst i ryggsäcken.

Isdubbarna skall sitta upphissade under hakan. Detta för att de inte skall slå upp i ansiktet om du exempelvis skulle råka falla på isen. Sedan vill man ha isdubbarna just under hakan då man ligger i vattnet. Det har hänt att folk inte har haft dubbarna upphissade och plurrat varvid dubbarna flugit runt huvudet och lagt sig på ryggsäcken. Där vill man inte ha dem! I isdubbarna monterar man en visselpipa (en sort som fungerar även när den är blöt) så att man kan dra uppmärksamheten till sig om man skulle vilja det.

Som nämnts ovan är det nödvändigt att ha med sig en ispik för att kunna bedöma isen. Förutom ispik skall man ha med sig en extra stav. Ispiken och extrastaven fungerar som stöd om man skall ta sig fram på dålig is. Behärskar man "skating" med skidor kan man även använda samma teknik i motvind på skridskor om man har ispik och extrastav. Om du inte har ispik och skall åka med en tur anordnad av någon långfärdsskridskoklubb skall du ta med dig två stavar istället. Åker du med kompisarna måste åtminstone ledaren ha ispik.

Livlina (eller kastlina eller räddningslina som den också kallas) skall det alltid finnas minst två av i gruppen. Den skall fästas utanpå ryggsäcken på ett sådant sätt att du kan nå den även då du ligger i vattnet. Dessutom skall den lösa änden fästas i ryggsäcken så att linan löper framför kroppen. Detta för att kamraterna skall kunna dra upp dig även om du inte med egen kraft orkar hålla i linan. Om linan löper bakom kroppen dras du ner i vattnet samtidigt som det finns en risk att axeln kan dras ur led. Den bästa livlinan är Hansalinan.

Karta över det område du skall åka i samt en kompass skall också alltid vara med. Det är inte bara en säkerhetsdetalj utan det är roligt att veta något om området man åker i och hur långt man åkt under dagen.

Mobiltelefonen har räddat liv. Man skall dock inte bygga sin säkerhet på att mobiltelefonen fungerar eftersom täckningsområden och batterier kan spela ett spratt. Man skall därför lägga upp sitt handlande som om mobiltelefonen inte var med. I nödsituationer kan den dock, som sagt, rädda liv. Då sju långfärdsskridskoåkare säsongen 1995/96 hamnade på ett isflak som drev iväg på Norra Vättern observerades detta av flera andra grupper av långfärdsskridskoåkare som ringde 90 000. Efter 45 minuter kunde de räddas.

Erfarenhet

Teoretiska kunskaper är förvisso nödvändiga, men som inom många andra områden i livet går dessa hand i hand med praktik. Man kan inte genom att läsa böcker t ex lära sig upptäcka vindbrunnar. Dessa måste ses i verkligheten för att förstås. På samma sätt gäller det med plurrningar. Endast en som själv plurrat, på övning eller "på riktigt", kan förstå hur det är att hamna i iskallt vatten och är en ovärderlig tillgång då plurrning sker i gruppen.

Frusen vindbrunn! Det krävs erfarenhet för att upptäcka de nyss frusna vindbrunnen.
Ispiken talar om att det är för tunt idag på vindbrunnen. I morgon kan man åka på den. KV

Återigen är långfärdsskridskoföreningarna ett bra sätt att få erfarenhet. Gruppens ledare står för erfarenheten och genom att aktivt vara med i ledarens agerande får man erfarenhet, både om isar och säkerhetstänkande. Några år med en klubb och man kan sedan leda sina vänner och familjen ut på isen på ett säkert sätt.

Omdöme

Till sist gäller det även att ta med sig omdömet när man ger sig ut på isen. Du kan ha hur mycket sällskap, kunskap, utrustning och erfarenhet du vill, men handlar du omdömeslöst så finns det inget som kan hjälpa dig. Respektera isen och du kommer att få oförglömliga upplevelser av den fantastiska sysselsättning som långfärdsskridskoåkning är.