Skridskosäsongen 2003/2004
"Ljuset var vackert stålgrått till lavendel i det lätta diset"

Är alltihop en dröm?

Är det en dröm med dessa kilometrar av kristallklar, klingande, tjock nyis bort mot den mörka skogsranden på andra sidan fjärden? Är det en dröm med alla hundratals åkare som enstaka och i grupper glider fram längs stränderna, lekande lätt, men till synes infångade av horisonten? Är det en dröm med de små ljusblå flaggornas fjärilslika fladder under höga klippstränder och mot djupgrön strandskog? Nej, det är ingen dröm, det är en dag mitt i vårt medvetande mitt i det verkliga livet, mitt i LLK-säsongen och mitt på Sommen! Åh, så fint det var de dagarna! 370 medlemmar deltog i 27 turer under helgen 24-25 januari.

Jonny Ringkvist ledde en trea på den makalösa isen och utropde: "Nu kan man dö i frid! Man har upplevt det ultimata!"

Detta var alltså mitten, höjdpunkten. Jag deltog faktiskt själv i att sätta de yttersta parentestecknen runt säsongen genom att inleda rekordtidigt med en tur på den kära Fyrsjön redan den 24:e oktober och sist avsluta med en runda i samma trakt den 4:e april året därpå, ett tidspann på över fem månader! Vi avslutade på den ödsliga Vägsjön, som var ny för alla i gruppen, medan tranor lyfte och trumpetade bort oss från sin sjö som mycket snart skulle bli isfri. Klubben i form av Krister Valtonen och Morgan Filipsson med familjer bjöd på våfflor från öppen eld medan vårisen mörknade och vi tvingades inse att den fina säsongen var slut.

189 turer blev det. Visserligen inledde vi i slutet av oktober, men under hela november kunde vi inte åka alls, så vår verksamhetsberättelse börjar i december - och då med en verklig Urpremiär: den första turen på en helt ny sjö – Rosenkällasjön, bara några kilometer söder om centrum. Man hade just stängt de nybyggda fördämningarna och vattenytan steg dag för dag. Då passade Björn Ström, vem annars, på att utlysa och leda den absolut första klubbturen här bland alar och grästuvor. Vi får se om vi nu har fått en ny premärsjö eller om Fyrsjön fortfarande står sig. Välkommen tillbaka till oss från vikingatiden, Rosenkällasjön!

Träningskvällarna på Stångebro i början av december var poulära. 140 medlemmar provade att skridskorna satt som de skulle och att skenorna hade det rätta bettet. Tack, Eddie Larsson och Kristina Beckmann, för att ni ställer upp och leder in oss på den smala vägen (skenans tunna spår över isarna). Det blev inte någon riktig ordning på åkningen förrän till nyår, egentligen rätt normalt.

Kanalen, Tåkern, Annsjön och Lien bjöd in oss till helgen. Tåkern hade fin, men “jobbig” is. Den var endast “lagom tjock” och samtalade med långa, sega sprickljud hela dagen. Vi strök längs vasskanterna och de allra tunnaste isfläckarna avslöjades med “kroppsliga metoder” (två plurrningar).

Första välkommenturerna gick på Roxens och Sommens läckra, stabila nyis strax efter nyår. 117 nya, förväntansfulla aspiranter togs om hand på Roxen på ett mycket proffsigt sätt av Ylva Gunnarsson med medhjälpare. “Kan isen någonsin bli bättre än så här?”, frågade en deltagare sin ledare. “Nej!”, blev det korta svaret. Solen saknades dock, men man kan inte alltid få allt.

Själv fick jag min egen säsongs höjdpunkt samma dag – något oväntat som ledare för en välkommentur för nio Tranåsbor som gärna ville bli medlemmar trots att de inte bor så nära klubbens “mittpunkt”. Lotta Fischerström heter den entusiastiska, nya medlemmen som förmedlade kontakter och såg till att jag stod där längst uppe i Sommenviken tidigt på lördagsmorgonen den 4/1 och hälsade de nio välkommna på deras egen sjö – och min egen favoritsjö. Vi visste att det fanns bra nyis, åtminstone i den smala, lugna viken från samhället Sommen. Där vi stod såg vi bara tjock, äldre is med lite snö på. Det fanns dock breda, frysta uppvattningssprickor överallt och man såg tydligt att det gick att åka finfint på dessa utåt mot den nya isen – om den nu fanns...

Redan här känner jag en av skridskoåkningens tjusningar: förväntan inför det osäkra. Hur är isen? Finns den överhuvudtaget? Hur ska vi improvisera om det nästan inte finns någon is? Ska vi klara det? Nåväl, jag låter stabil och självsäker på rösten, när jag beskriver förutsättningarna för dagens tur; vad en välkommentur är och vilken utrustning krävs. Jag kontrollerar att alla har rätt utrustning på rätt plats. Lotta har skött detaljerna inför turen, så det finns inget speciellt att anmärka på.

“Nu åker vi!”, låter min röst så lugn som ivern tillåter. Äntligen får man säga de spänningslösande orden, kika på armbandsklockan och ta de första skären. Hur många “handgrepp” är det inte innan en tur kan bli av? De är många, ska ni veta, ni som inte är ledare eller israpportörer! Nu är ÄNTLIGEN denna välkommentur inledd med nio Tranåsbor, som vill bli medlemmar, bakom mig. Hur ska det gå? Vi åker lugnt söderut mitt på länsgränsen mellan Östergötlands och Jönköpings län. Jag väljer sprickor med fin, torr, slät is. Det blir lite snirklande. Jag ser mig om och tittar på gruppen. De ser lugna men koncentrerade ut. “Vi ska minsann klara oss”, lyser det ur deras något sammanbitna ansikten.

Efter ett par, tre kilometer ser jag den – “iskanten”! Den vita, lätt snöiga isen tar slut och något svart och stort tycks fortsätta. Det bör ju vara den efterlängtade nyisen – men hur tjock och stabil är den? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Åka fram och se efter. När vi försiktigt närmar oss, så syns det tydligt att det är nyis utan öppna partier. Den är alldeles genomskinlig och därmed svart och efter några hugg med piken står det klart: det är åkbart! Gruppen ser nu lite bävande ut så jag tar mig gott om tid att förklara hur man åker på denna kalasis som inte ens har sprickor att läsa av tjockleken med: Jag beskriver hur jag använder kroppen som “sond” och lyssnar av ljudet från isen och de sprickor som åkningen kan ge upphov till. Jag talar om att jag litar på att isens tjocklek aldrig avtar snabbt utan så långsamt att man hinner höra och känna uttunningen i sprickornas ljud och utseende samt hur man kan känna tunnare is med skridskorna med hjälp av de vibrationer som åkningen eller små stamp med skridskon kan sätta igång. Gruppens tveksamma tystnad när vi närmade oss den nya, svarta isen övergår nu i en respektfull tystnad, känns det som. Instruktionerna har gått hem: avstånden hålls perfekt när vi glider ut på den makalösa nyisen och lämnar “det gamla” bakom oss.

Det är en underbar känsla: Sommens perfekta is breder ut sig så långt man kan se mot söder och här kommer vi, levande människor, för att njuta av åkningens frihet. Nåja, till en början är jag själv en aning ovan och därmed osäker, men jag känner snabbt igen situationen. Jag vet var jag har mina gränser och jag känner att jag klarar detta. En stark lyckokänsla väller upp inom mig. Det finns lite rättmätig stolthet inblandad också: det är faktiskt inte alla som klarar att åka på detta sättet på denna is på denna sjö. Dessutom är vi först här ute och det finns en del exklusivitet i det: här gäller det att hitta sin egen väg. Det är stigfinnandets spänning och glädje.

Vi tränar på att lyssna in oss på de långa, längsgående femcentimeterssprickorna som jag beskriver som pålitliga, trygga ljud som det är helt OK att ha som sällskap. Vi åker bort mot ett litet område med glesa rimfrostrosor som sticker av från den för övrigt helt släta, blanka isen. Jag säger att det, enligt min erfarenhet, är tunnare där (jag kan inte förklara varför, kanske någon kan) och det är väldigt roligt att det stämmer denna gång (det gör det oftast, och sällan är det tvärtom: is med rosor på är tjockare). Vi tränar lite på att se hur det blir fiskbenssprickor tvärs de tryggare längsgående sprickorna när isen blir tunnare.

Stämningen i gruppen lättar nu lite. Spända, koncentrerade anletsdrag i början byts nu mot små leenden och till och med några skämt och skratt. Jag känner i luften att man tänker: “den där LLK-ledaren, han kan sina saker”, och jag myser åt detta. Det är ju en av turledarens belöningar: att känna den egna glädjen av att kunna visa ut på isarna på ett säkert sätt och att dela med sig av sin kunskap och erfarenhet och känna att det går fram och tas emot.

Stundtals är isen helt tyst på vår färd mot söder och då kan vi öka farten och få upp lite åkvärme i kroppen. Vi kommer inte ut ur viken, för isen tunnar ut vid mynningen mot Tranåssjön, som ligger blank och tunn så långt vi kan se. Här tränar vi på att närma oss uttunnande is. Hela gruppen hackar snart nästan sönder det vi står på, så vi vänder och promenerar över näset till den östra viken med Svartåutloppet. Här får vi mycket fin åkning längs land, men efter några kilometer tunnar det ut igen och vi får glesa “fiskben” ut från de nu välbekanta längsmedgående sprickorna. Vi samlas och resonerar om situationen:

“Isen är nu 4 – 4.5 cm tjock. Om alla håller 5 meters avstånd till varandra och siste man inte ser fler tvärssprickor än en per varannan meter, så kan vi ta oss fram långsamt till den tjockare isen som vi ser som ett ljusare fält cirka en kilometer bort. Jag kommer att vända helt om ifall isen tunnar ut ytterligare. OK?” Jag låter och är lugn men ser rundare ögon och munnar än tidigare runt om mig. Alla nickar tyst och koncentrerat.

Vi glider iväg. Svart och helt blankt. Inte en spricka, inte en skiftning i isen. Jag lyssnar av alla ljud från isen och stampar lätt med skridskon då och då för att känna hur svarsvibrationerna känns. Jag frågar siste man hur sprickorna ser ut där längst bak och han signalerar OK. Bara isljuden. Inte en människa inom synhåll. Den bebodda gården Tingkullanäs passeras. Det har varit någon ute på bryggan, men nu syns ingen. Full koncentration. Jag ser mig om. Alla håller avstånd. Kroppsspråken säger “Oj, så spännande”. Isen förändras inte. Den tjocka isen kommer närmare. Bara 100 meter kvar. Plötsligt slår det mig - hårt och direkt: dessa nio medmänniskor LITAR PÅ MIG! Vi är ute tillsammans på dessa knepiga isar som kräver kunskap och erfarenhet och de litar faktiskt helt och fullt på mig. Så strax innan vi når den tjockare isen där vi kan koppla av, så ropar jag bakåt: ”Litar ni på mig?” Och får snabbt ett samfällt “Jaa!” till svar. Jag får tårar i ögonen men hinner snyta mig just när jag kommer upp på den äldre snöisen och där eftersnacket består av att alla pratar i munnen på varandra av upphetsningen som nu släpper.

Vi åkte sedan bekvämt, längs läcksprickor som fryst , fram till Fiskevik i norr där vi gick tillbaka över näset till Sommenviken och där vi övade linkastning och annat som ingår i en välkommentur. Tillbaka i Sommen åkte vi till fiket och hade “välkommenkväll” där. Och så hade klubben nio nya medlemmar som tackade för dagens tur och verkade mycket nöjda. Välkomna, säger vi till dem!

För mig blev den beskrivna turen säsongens höjdpunkt för att isen var så fin, pålitlig men spännande och för att samvaron med och gensvaret från gruppen blev så varm och bra. Det är alltid roligt att vara ledare, men ibland är det mer än så – det är underbart roligt. Tack, Lotta och ni andra i gruppen för att ni var med och gav mig ett minne för livet!

Dan därpå, söndagen, kunde vi åka på mycket större områden och lovorden visste inga gränser; Sommen är en härlig skridskosjö när allt stämmer!
"Bra is är bra. Bra is i medvind är mycket bra. I nio kilometer är det extremt bra", utropar Krister Valtonen på trettondagen som ledare för en grupp 5 på Sommen efter hemfärden från Svanavikens sydligaste punkt upp till vägbanksparkeringen längst uppe i norr.

Plurrövningen var välbesökt och lyckad som vanligt. 14 medlemmar plurrade och kände på att ta sig upp både med dubbar och med lina. Det blev mycket skratt och eftersnack i den sköna bastun. Anders Johnson, Christer Spångberg, Ingemar Cederholm, Kristina Beckman och Anders Norr arrangerade och skötte det hela med den äran.
Helgen därpå snöade det, men vi ordnade turer på Göta Kanal och Roxen. På kanalen fanns det en plogad bana inför Kanalrännet som skulle gå på söndagen.

20-årsjubileum! Lördagen den 17/1 2004, dagen för festen och jubileet, åkte vi på Kaggebofjärden på isar som var mer läraktiga än njutbara. S.k. bastrummeis upplevdes och den som var med förstår varför den fått det namnet. Gunilla Borch blev ledare den dagen och blev också den första att få den nya ledarflagga som vi införde denna säsong. En snygg, gul kant runt flaggan ger ett fräscht intryck. Just Gunillas flagga skulle ju inte behöva någon gul kant eftersom hon själv alltid är så glad, pigg och fräsch.
Jublieumsfesten var jättelyckad. Så många trevliga människor det finns i klubben! Ja, det visste vi ju, men nu var de flesta samlade och på bästa humör. Mer om festen på flera ställen i denna skrift.

Det gällde att festa lagom, för vi ordnade givetvis jubileumsturer dan efter! Tre fulla (?) bussar rullade till Trännöfjärden, man hurrade för klubben ute på den knottriga apelsinskalsisen och man ringde i klockorna på Capella Ecumenica. "Jubileum lagd på is", sade någon. Vi åkte runt, runt på det begränsade området och en grupp tyckte det blev : "En kanontur på här och var svaga men tydliga isar".

Och så kom höjdpunkten med isdiamanten på topp: Sommenhelgen 24-25 januari, den som flimrade fram som en dröm i textens inledning! Vi hade bra spaning på fredagen och förstod att det skulle vara läge, så det blev fullt pådrag med bussar bägge dagarna. Centrala Sommen och de stora fjärdarna hade kanonis. I de smalare vikarna i öster och väster låg det äldre, snöbehäftad is som var mindre njutbar, men dock åkbar ("Åkbar för de flesta, njutbar för några få", som en känd israpportör från Västerås brukade säga), men där behövde vi inte hålla till.

Bussarna gick till Tullerum längst i söder i djupa Norra Vifjärden eftersom vindarna var svaga till måttliga och sydliga.
"En fantastisk dag på vackra Sommen. Bättre än så här blir inte skridskoåkning. Lika bra, men inte bättre", skriver Mats Björkman i sin turrapport. Lika bra kan en skridskohelg beskrivas, men inte bättre, tycker jag i min årsrapport...

Tjock, stabil, slät och genomsiktlig is. Det var bar' å åk'. Glesa råkar, förstås, och tunnare på några få ståällen, men det var lätt att hitta bra passager. Alla grupper fick sitt lysmäte. Grupp 2, herrar, åkte 74 km med Ulf Helmersson i täten. De kände sig jagade av grupp 2, damer, med Annette Stjernfeldt under flaggan. Vi brukar inte ha denna indelning, men försöket blev lyckat: Annette fick sju tjejer till med sig och de fick visa att de kunde åka grupp 2 - på sitt sätt. (Hur, egentligen?) Uppriktigt sagt så har ingen tvekat på detta, men nu ville tjejerna göra sitt eget lopp och då gjorde dom det helt enkelt. Killarna längtade efter sällskap och kunde inte förstå varför kvinnliga 2:an inte ville åka med dem. Bra initiativ, Annette! Kom igen, tjejer, om ni känner för det. Vi grabbar hoppas dock att vi oftast ska kunna åka ihop och att alla ska trivas med det.

Andra omgången välkommenturer var med på isen på Sommen på söndagen och de 60 nya medlemmar, som fick tron att LLK-turer alltid var så här, fick nog senare under säsongen komma på andra tankar. Tack, Ylva Gunnarsson och Erik Staberg för det fina arrangemanget. Isen var som vanligt tunnare centralt runt Haröarna och i Norra Vifjärden runt Järnöarna. Råkar hade börjat bildas men i stort sett: snöfritt, nästan slätt och makalös sikt genom isen nära land.

Det blev tisdagsturer den 27/1 på Södra Åsunden. “Inget snack – 7 Njuton”, skriver Eino Pöllänen från sin utfärd.
Vid månadsskiftet januari/februari var det rätt mycket snö på isen och klubben ordnade bara en tur – till Sommen igen. Mats Gerdin var ledare för en chanstur och de som hade “vallat” sina skridskoskenor med silikonolja klarade den klibbiga snön bäst. Även helgen därpå hade vi snöpåverkad is men vi åkte hyfsat på Järnlunden och Åsundarna.
Den söndagen (8/2) åkte klubben Vikingarännet. Bengt-Ove Blomqvist ledde 6 klubbkamrater de 80 kilometrarna på i stort sett bra is. Han ordnade bastu och måltid efter loppet – mycket uppskattat av deltagarna.

Mitt i februari var det Södra Åsunden och Sommen som lockade. Det var milt och isen mjuknade framåt eftermiddagen. Gunilla Borch solade och firade sin födelsedag med 15 andra i den grupp hon ledde. Jag själv hittade det lilla området i Norra Vifjärden där man kan se både Malexanders och Norra Vis kyrkor samtidigt. Isrävarna var på Bråviken och lärde sig en hel del om saltis.

Under sportlovet ordnade vi utflykter nästan varje dag. Sjön Virlången, alldeles utanför länsgränsen i NO, men rätt nära E4:an, bjöd in oss till roliga turer. Ett fint stöpisstråk längs stränderna och ett översvämningsområde gav “Tokbra busåkning! Inte en ö eller sten är orundad”, som Eva Björklund utropar efter sin tur dit. Annars hade vi inte bra is på nära sjöar just då. Men då dök nya möjligheter upp: Gudingen i Västerviks innerskärgård! Isen var fin, men mjuknade under dagen, så turerna fick planeras efter detta. Söndagen den 22/2 ordnade vi en busstur dit. Då höll sig isen hård hela dagen och lovorden var många efter dagens turer. Mycket beröm riktas till Fredrik Hultman som med sin grupp kom så lägligt till ett plurrat och dåligt utrustat västervikspar att han kunde hjälpa till att dra upp mannen som hade svårigheter att komma upp själv.

Sista helgen i februari var isläget dåligt. Ledarna åkte på sin utbildningshelg till Kaggebofjärden och åkte runt runt på ett ganska litet område i två dagar, lärde sig massor om innerskärgårdens is och hade väldigt trevligt tillsammans både på isen och på Gryts Pensionat på kvällen. Göta Kanal, du kära “räddningsplanka”, du bjöd de hemmavarande på fin motionsåkning på plogad bana. Ulf Helmersson åkte lätt 66 km och Peter Dahlén med sin grupp fyra var också mycket nöjd med banan.

Första helgen i mars kunde vi äntligen åka ut i S:t Annas fina skärgård både lördag och söndag. Söndagen bjöd på bäst väder och de som var med då fick uppleva omväxlande iskvalitet där “stigfinnarteknik” lönade sig och gav slingrig framfart ut mot Aspöja. Solen sken, vinden var svag och gav endast en lätt, lugn dyning som pulserade mot iskanterna i Aspöjafjärden. Landpromenad över soltorkade ängar ut till öns utsida där vi snirklade runt, hittade plättar av sagolikt slät havsis som vi åkte runt runt på. En stor havsörn svävade nyfiket högt över oss. Vi tog oss hemöver med rolig, strandnära åkning i ömyllret söder om ön och njöt en lång sista rast på en nästan solvarm klippa medan solen sänkte sig glittrande i det öppna vattnet nära iskanten vid fyren Jungfrusalen. Så kan skärgårdsturer vara när de är som bäst!

Varamoviken i Vättern lade sig i mitten av mars. Vi åkte givetvis dit och njöt av den speciella Vätterisen trots att området var litet. Vi tog det försiktigt för vi vet ju hur fort förhållandena kan ändras på den stora sjön. På lördagen var det lugnt, men på söndagen svingade isen ända långt in i packisen, så vi åkte med reträttvägarna klara.
Mot slutet av mars är det vårisarnas tid. Vi åkte tidiga turer på Öst- och Mellanjuten och det var “Bättre än man kunde tro. Ibland härliga, regntvättade marmorgolv”, som Morgan Filpsson beskrev det.

Det är alltid så melankoliskt med den sista turen för säsongen. Vårfåglarna har kommit och sitter i träden runt stränderna och önskar bort oss ur livet och från sjön. De kvittrar alldeles extra ilsket på de tidiga morgnar då vi måste starta våra turer på is som under dagen går över i farlig våris. De trumpetar också – som tranorna som lyfte över Vägsjön där vi tog våra sista skär i min grupp 04 med datum 04-04-04 (!). Krister Valtonen med grupp fem såg årets första fiskgjuse och en ett-kilos gädda som “hoppat upp själv”. Klubben bjöd som sagt på våffelparty vid öppen eld vid Djurshyttesjöns nordspets och vi mumsade och skrattade åt alla is- och fiskehistorier. Vi ropade “hej då” åt varandra, väl vetandes att det skulle dröja flera (nästan meninglösa) årstider innan vi ses igen. Men hoppet överlever (den efterlängtade) sommaren. Minnen av upplevelser på vinterns is och bilder av skridskokamrater kan frammanas då och då om längtan blir för svår. Vi vet ju att klubben lever, vilar och väntar under tiden. Och klubben, det är vi alla som är med och delar den stora, stora förtjusningen i att åka långfärdsskridskor. Snart igen, snart igen!

Tack alla för att allt blev så bra under den gångna säsongen!

Mats Persson / LLK, turledning