Skridskosäsongen 2002/2003
"Azurblå isflak vräkta mot Sandöns gula rasbranter"

Magnifik säsong! Rekord! Härligt! Underbart!


Enbart positiva utrop korsar varandra när vi minns perioden december till och med mars, som givit oss 4 hela månader med mycket fin skridskoåkning.
Vättern låg i sin norra del och både Gryt och S:t Anna bjöd in till dans ända ut till ytterskären. Sommen var makalöst fin under två perioder och våra nära och kära sjöar fick många besök av grupper med flagga. Vi har haft väldigt få plurrningar, olycks- och skadetillbud trots att vi ordnat ett rekordstort antal turer.

210 ledarledda turer med 260 ledarinsatser talar för sig själva. Det verkar dock som om antalet turer med fler deltagare än trivsel- och kvalitetsgränsen 15 har ökat. Ledarna säger att det gått fint trots att de fått en större grupp ibland. Klubben håller fast vid sitt uppsatta kvalitetsmål även nästa säsong.

Ledarna har gjort en strålande insats! Det har blivit omväxlande turer i alla tempon och med varierande teman och stil. Israpportörerna grundar med förnämliga rapporter och ledarnas samspel med dem har underlättats av en speciell tursamordnare (”Tursam”, en servicefunktion som börjar få sina former. Våra duktiga isspanare, fredagslediga medlemmar, som åker länet runt (och mer ändå ibland) och letar åkbar is till helgen, har varit mycket lyckosamma i år. Vi har ordnat flera bussturer och fått erfarenhet av hur svårt det är att uppskatta hur många som vill åka med. Några gånger har vi fått lämna snopna medlemmar som inte fått bussplats på parkeringen, men lika många gånger har det ändå ordnat sig till slut. Ibland har akterseglade ledare improviserat egna turer och ibland har man förstås fått ta egen bil. Vi inser att det kommer att hända igen då och då och vi litar då till att allas följsamhet och anpasslighet gör att alla på parkeringen kommer nöjda hem efter en tur med LLK, med eller utan buss.

Turrapporter har börjat ges på nätet, ibland med dagsfärska bilder, tillsammans med de flesta andra skridskoklubbarna i Sverige, något som definitivt höjt servicenivån och ökat samhörighetskänslan. Man ser hur andra gör sina turer och man får direkta tips om möjligheter utanför vårt vanliga åkområde.

Premiärturen gick i november på Ölången (12/11, Magnus Hammar), sista turen i mars på Ärlången (29/3, Rickard Wänqvist). Däremellan – en värld av skridskor:

I december kom åkningen igång på allvar. Kanalen, Hövern och Roxen, förstås, men även småsjöar söder om stan befors. ”Sandelius kondis i Åtvidaberg har gott kaffe och fina wienerbröd”, tyckte Eino Pöllänen, som after-skate-ade där.

Hela Kanalen från Motala till Söderköping åkte först Björn Ström och Morgan Filipsson, där Morgans grupp gjorde säsongens längsta tur, Borenshult-Norsholm-Ekängen, 88km. Det är rätt så ovanligt att hela Kanalen och sjöarna längs den har fin och åkbar is i hela sträckningen. Några dagar senare utlyste Åke Öberg en ”grupp-ett tur i grupp-fyra tempo” längs hela Kanalen. Sju förväntansfulla startade i gryningen i Borenshult, fick soluppgången i motljus över Boren och gled sedan lugnt fram hela dagen i behaglig medvind och några minusgrader. Solnedgång och månuppgång upplevdes på Kanalen öster om Norsholm. ”Fullmånen vägledde oss vid angöringen av bryggan i Söderköping”. Mycket nöjda deltagare tog bussen tillbaka. Flott tur!

Åke Andersson gjorde åttamilaturen igen några dagar före jul och i mild medvind.
Åkträning ordnades som vanligt på Stångebro, men också på Sätrasjön. Mycket omtyckt och många muttrar att skruva på!
I rapporterna grälades det lite om vilken is som var finast, den på Stråken eller den på Salstern. Det lär ha varit Salsterns, men det spelar ju mindre roll. Huvudsaken är att man får åka på sina älskade ”tidig-sjöar” år efter år och låta sig tjusas av omväxlingen i det som upprepas: samma brygga, samma rastplats i samma lingonris på samma udde med samma låga vintersol i ansiktet, men allt med andra nyanser och i andra kombinationer än någonsin förr.

Första välkommenturen gick på St Rengen i december. Det blev ytterligare två tillfällen och vi tog totalt emot 260 nya medlemmar på det viset. Många ledare ställde upp på dessa pedagogiskt upplagda turer och belöningen är att få möta de nyas ivriga förväntan och ibland kanske rent av nervositet och sen se den upplösas i ren och skär åkglädje. Undervisningen gick så långt att en ledare mycket praktiskt visade att alla ombyteskläderna verkligen behövs…Hans Wiig och Erik Staberg ska ha ära för att de ordnade välkommenverksamheten så bra.

Anders Johnson ledde en fackeltur och Eino Pöllänen en månskenstur på Roxen när julhetsen var som störst. ”Stan blev ett band av glittrande ljus” skrev de som åkte i månens bleka sken. En av ljuspunkterna var säkert takfyren på IKANO-huset i vars inre den totala motsatsen till stämningen på isen just då rådde.

En dag på IKANO-huset eller med garagestädning är ju annars de två aktiviteter som vi skridskoåkare har utsett till absolut motpol till våra kära utflykter. Det är med en vällustig rysning som man passerar den stora parkeringen på väg ut mot de blanka vidderna med skridskor och packning i bagaget. Att kunna passera utan att behöva stanna förhöjer njutningen inför turen med någon Njuton.

Dan före dan före dan (midvintersolståndet) blev en strålande vinterdag: Minus 10 grader, vindstilla och solsken. Eva Björklund åkte runt i Tåkerns vasslabyrinter och lyssnade på skäggmes. Mats Björkman åkte längs Drögens slingrande stränder – det blir 50 km. Krister Valtonen åkte i Vätterns norra skärgård och såg hur stora sjön därutanför hade slutat ryka. Skall den lägga sig, undrade man. Vi har nu facit.

Jonny Ringkkvist var på N Åsunden och Ämmern och tyckte att det var skönt att inte behöva gå runt på Ikea just denna dag.
Tre välkommengrupper njöt ljusterapi på Hövern samtidigt som de gick in i en ny epok i sina liv – livet på isen med LLK. Välkomna, sade de sex ledarna för dagen, vi ska fortsätta att ta hand om er på klubbens turer om och när ni vill åka med oss.

Julafton måste ha varit kall – men maten var varm och god – för oron slog klorna i mig och Margareta på juldagsmorgonen. ”Kan Sommen ha lagt sig?” Inga rapporter fanns av förklarliga skäl, så det fanns bara ett sätt att lugna ner sig: att åka dit och titta efter. Skinkmackor, nyponsoppa och kaffe, snabbt, snabbt och iväg. Inga förväntningar, mycket tystnad i bilen på väg dit och malande tankar: den KAN ha lagt sig, den KAN ha lagt sig, den kan ha… Vid Håredal längst i öster såg man ju direkt att Kråkfjärden ligger. Nåväl, det trodde vi nog, men det var ju Stor-Sommen vi menade… På med skridskorna och direkt iväg mot Landsnäs och Aspenäsudden. I höjd med den ser vi det som bara hade synts svagt i drömmen: Hela Sommen ligger! Och som den ligger sen! Slät, blank, utan sprickor eller råkar, kilometer efter kilometer, så långt man kan se. Dagen och ljuset räcker till så att vi hinner åka en rejäl sväng runt Haröarna och lite ner i varje sydlig fjärd. Och då är vi överens: Vi har åkt här i minst 25 år och aldrig sett så fin och jämn is förut. Jo, året innan, den minnesvärda 5:e januari, men då låg inte hela sjön som nu. Yra av åklycka och upptäckarglädje vinglar vi hemåt. Det var vi som fann diamanten! Den låg där och vi hittade den!

Annandag jul brakar det loss! Tre turer till Sommen, men som vanligt i detta läge är det fint i skärgården, så det blir två turer till S:t Anna samt till två hemmasjöar. Fredrik Hultman utropar i sin rapport från Sommen: ”Wow, glasskiva längs land och milsvid, solröd kärnis mot söder”. I S:t Anna ligger mellanskärgården med mycket fin is och Einos grupp 3 därute säger: ”Det råder en förunderlig stillhet i skärgården så här års…”

Hur länge skall vi kunna ha så här fin is? När kommer snön?

Jo, den kom på eftermiddagen den 27:e december och ”förstörde” vår fina natur över nyåret fram till plurrningsövningen där 23 tappra fick prova på vad som kan hända en skridskoåkare med mycket långa mellanrum i tiden: i detta fallet att glida från bitska –20 i luften ned till behagligare (?) noll i vattnet och att ta sig upp med alla möjliga hjälpmedel. Det var en bra övning.

Norra Vättern bjöd upp till första dans redan i början av januari. Vi lärde oss igen att vi ska vara försiktiga innan den stora sjöns is är stabil och ligger över riktigt stora ytor. Isen hävde tydligt vid Gopaöarna trots att det var långt till iskant och öppet vatten. Vi kunde inte ordna turer där förrän i början av februari. Mer om det längre fram.

I mitten av januari drog säsongen igång ordentligt. Helgen 18-19/1 ordnade vi 17 turer med totalt 250 medlemmar: Buss till Tranås och medvind över Sommen och Kisa-sjöarna. Buss till Hycklinge och medvind över Åsunden, Järnlunden och Rengen. Buss till Uppsala och Vikingarännet och medvind till Stockholm. Alla dessa arrangemang var mycket lyckade och gav klubben ett förstärkt gott renommé. Två bussar till Tranås visade sig vara för lite: 40 medlemmar stod snopna kvar på parkeringen när vi andra rullade iväg. Bland de strandsatta fanns tre ledare som genast improviserade fram tre turer. Eftersom vi skulle ha en utlyst tur till Glottrarna en halvtimme senare, så bestämde man sig för att åka dit. När ordinarie ledare, Daniel Josephson, kom till parkeringen, så fanns det inga ”rester” kvar efter bussturen, så Daniel åkte iväg till Glottern med sina 20 deltagare. När han kom fram och kom ut på isen så myllrade det av LLK-flaggor i vikarna. Stor förvåning! Och de som hastigt och lustigt hamnade på vackra och villande Glottrarna blev nöjda med sin dag!

Januari gick ut utan Vättern- eller skärgårdsturer. Istället fördelade vi vår uppmärksamhet på nära, kära sjöar. Se bara på helgen 25-26 i turschemat i denna årsbok: 18 turer, inklusive 3 välkommenturer, i alla tempon till många sjöar. Flera sjöar kunde väljas både lördag och söndag och alla grupperna hade bekväm och trevlig storlek (omkring cirka 15 deltagare). Vilken service!

Jörgen Franssons grupp vandrade mellan Fläten och Svängbågen och hittade en ny sjö där någonstans som man givetvis tog en sväng på. Vindommen hade 15cm tjock, hård kärnis med en centimeter vatten på. Man kan tänka sig hur härligt det måste ha varit där tillsammans med Christer Spångberg. På Hövern mötte Ylva Gunnarssons grupp solen på vattentäckt is när de styrde ut ur den mörkare nordvästra viken.

Februari inleddes med omtyckt busstur till Trosa skärgård, det område där senare SSSK skulle råka illa ut på gungande, drivande isflak. Vi hade det bara mysigt och fick en magnifik avslutning på turerna genom avspänd defiliering över viken mot Tullgrans slott.
Sedan började Vättern lägga sig ordentligt! Efter bra spaning kunde vi ordna stor utflyktsdag dit den 8/2. Utanför ett brett vrakisområde i Varamoviken låg nylagd 6cm-is så långt man kunde se! Det var svaga till måttliga vindar, vilket var viktigt att känna till. Kraftigare vindar bryter lätt upp så här tunn is på så stora ytor. Vi kunde njuta av nyisen och sikten till sandbottnen genom att glida fram på den smala åkbara remsan utanför vrakisen och vi kunde nå Sandön från norr på tjockare is. Vi rundade Lemundaudden med försiktighet men stötte på sämre is strax norr därom. Flera grupper vände där och åkte tillbaka med en extrasväng längs land ner mot Vadstena, där vi såg de kända gashålen med eldfängd jordgas. Har du sett bilderna på hemsidan där en grupp tänt på i vaken och det står en flera decimeter hög låga upp från isen? Någon grupp klämde sig ut på Sandöns sydsida och fick uppleva ett arktiskt landskap av stora, vräkta isflak med den karakteristiska azurblå färgen som is av rent vatten har. För många var detta den första Vätterturen i livet och de var tydligt tagna av upplevelserna. Underbart att få åka på Vättern igen efter så många års uppehåll. Det var 1996 senast.

Helgen därpå, den 15-16/2, fortsatte vi med fokus på Vättern, då först på lördagen längs sjöns östra strand norr om Tokanäset upp mot skravelisen utanför skärgården i norr och längs med den isgränsen över mot Olshammar. På söndagen var det busstur dit och medvindsåkning över till hemmasidan. De här turerna gjorde ingen besviken: Glasklar is med full bottenkontakt – akvariekänsla, sade någon – vackra isgrottor i gotisk stil i nordost, träd vid strandkanten som bar på hundratals kilo is (ingen kommunal konstnär hade kunnat göra det bättre) och till och med enstaka grässtrån som vilade stelfrysta mitt inne i genomskinlig, centimetertjock is. Hur formationerna blivit till kunde inte ens ingenjörerna förklara fastän de försökte så det knakade.

”Alla var här”, gällde under helgen. Grupper från Örebro, Västerås, SSSK, Eksjö, Jönköping och Västervik syntes och exotiska flaggor fladdrade i minglet. Professionella turledare med hitresta holländare i släptåg passerade också. Tänka sig att de betalar tiotusentals kronor och flyger långväga ifrån för en långhelg hos oss med guidad skridskoåkning!

Vätterns is stabiliserades och växte till efter mitten av februari. Vi hade gjort turer till S:t Anna skärgård och nu kom rapporter om att Gryts skärgård började bli fin. Intresset var fortfarande riktat mot Vättern men började glida över mot vår östra gränstrakt. En av höjdpunkterna på Vättern kom nu: turerna till Fjuk och Jungfrun, ödemark mitt i Sverige, mycket svåra att nå på vintern. Senast vi kunde åka dit var 1996.

Tillfället smyger sig alltid på. Isläget var rätt okänt mitt i veckan, onsdagen den 19/2 då vi utlyste en tur till Vättern dagen därpå. Det hade varit kallt och snöfritt, så vi kunde vänta oss ett förbättrat isläge. Skulle man kunna åka till Fjuk? Jag var ledare och minns turen som min finaste bland så många under hela säsongen.
Vi var sex grabbar på parkeringen, men Gunnel och Ulrika skulle ansluta på isen, så vi väntade givetvis – klart majoritetsbeslut – genom att ta en mycket tidig första slurk sittande ute på isen som hade ett tunt snölager så här nära Råssnäs udde. Fyren på Fjuk kunde anas i diset långt där ute. När damerna kommit och välkomnats kom vi igång. Vi styrde mot Sandön. Planen var att försöka därifrån. Vi visste att det kunde bli fin åkning över sandbottnarna därute så det var ett säkert kort. Alltså, ”gamla vägen” längs vrakisbågen utanför Varamon. Klar sol med endast lätt dis. Tre minusgrader. Livet lekte. Lugna rörelser och värmen steg i kroppen. Och förväntan också. Ute vid Sandön finner vi stora ytor med glasklar is och gulbrun, småkullrig sandbotten på några meters djup. Våra skuggor flyttar ifrån oss och ner på bottnen där de fortsätter att göra sällskap fast på lite avstånd. Hela vägen från Sandön mot Risan i väster var det så här fint. Men när vi försökte vika av ner mot Fjuk blev det stopp. Tunnare is och flera färska, decimeterbreda släppråkar är ett stopptecken på Vättern. Vi såg ingen begränsning av detta område i framåtriktningen, så vi beslöt att vända och ta samma väg tillbaka för att istället se hur det såg ut nedåt Vadstena. Men innan dess hade vi långrast på Sandöns sandstrand, där vi kunde sträcka ut oss med ryggsäcken som huvudkudde. Solen värmde härligt i ansiktet och den branta grässlänten i rasbranten var kroppsvarm. Inga insekter eller spindlar hade lurats ut – jag letade en stund – de vet nog när det verkligen är dags. Det stora, solgenomlysta, azurblå isflaket som stått som en pampig runsten bredvid silhuetten av klosterkyrkan i Vadstena i söder hade mattats lite sedan vi var här första gången för två veckor sedan, men det stod envist kvar. Nedvarvade och spinnande fortsatte vi tillbaka mot Råssnäs men såg snart att det var väldigt fin is längre ut än där vi åkt tidigare, så vi fortsatte givetvis därute och hade kyrkspiran som riktmärke. Härlig, bekymmersfri åkning i rätt högt tempo. Jag kollade inte ständigt riktningen mot Fjuk under den åkningen så man kan säga att vi struntade i enslingens ö en liten stund. Allt större isvidder med allt slätare is öppnade upp sig ju längre ner mot Vadstena vi kom. Mitt ute i det blanksvarta kände jag igen den där känslan som Stor-Vättern kan ge en: den lilla, maktlösa människan ute nära naturens starka krafter. Väl framme vid Vadstenavikens skraveliskant stannade vi upp och såg oss om. Men oj! Den fina isen leder vidare utåt, utåt mot Fjuk. Är det härifrån vi ska försöka? Ska vi prova? Räcker tiden och dagsljuset? Svaren blir ja. Isen är så osannolikt fin att det svindlar för mig: Här ligger ju en kvadratmil absolut slät, decimetertjock, snöfri, hård och glasklar Vätteris och väntar på att någon skall ta fart på den – och det gör vi. Kroppen blir en åkmaskin och själen blir en pil som riktas mot målet. Gruppen blir en gemensam organism som vill bara en och samma sak – att nå fram. Jag vet att, om vi är först ute på Fjuk, så är det efter ett långt uppehåll sedan 1996.

Ja, vi tar fart och lämnar landkontakten bakom oss. Vadstenas silhuett krymper och Fjuks kontur vrider sig långsamt upp från den jordkrökta ishorisonten. Det är alldeles svart ner i djupet under den glasklara isen. Frihet i rörelsen att välja väg på det jättelika fältet, tvånget i viljan att gå rakt på målet. Farten är hög och gruppen är tyst medan vi gör några korta raster på vägen. Vi kommer in i en gemensam takt, kilometrarna rullar undan. Näset mellan nord- och sydön syns nu tydligt. När vi kommer närmare så anar jag plötsligt en ljus färgton nere i det mörka: sandbotten på 20 meters djup. Sedan mörkare stenar som kommer upp emot oss. Sista hundra metrarna är det rena akvariet och när jag sliter blicken från detta, så intar fyren hela synfältet. Vi är framme! Vi är de första skridskoåkarna på besök sedan 1996! Jag känner mig lite som Nordenskjöld när jag tar med mig ”expeditionsdeltagarna” upp till fyren för att få utsikt över ”nordostpassagen”, isen mot västgötasidan. Konstigt nog är isen mycket sämre däråt. Öppna partier syns och långa sprickor uppstår med klagande ljud i tydligt tunn is.

Termosarna töms uppe vid foten av fyren där minnesmärket över Enslingen på Fjuk står, ett stort ankare med hans namn på: Erik Zetterblad bodde här 1914-1966. Idag har vi inte tid till rundvandring; solen är på nedgång och vi har en tid att passa i land. Vi återvänder över de makalösa isarna och har en högtidlig känsla med oss: Äntligen kunde vi åka på Stor-Vättern. Det är vidder och låg horisont, ett landskap som nästan står stilla. Isen blixtrar förbi men perspektiven kommer endast långsamt tillbaka. Vi tar långa, långa s-kurvor i medvinden för att inte komma en minut för tidigt till fastlandet. Det finns inte mycket att säga när vi skiljs – vi har varit med om en ovanlig vinterdag och vi vill låta intrycken sjunka in långsamt.

Flera klubbturer gick givetvis hit de följande dagarna. Alla berömde den fina isen. Om enslingen bott kvar på ön, så hade han inte tyckt om att få så mycket sällskap som under februaris sista hälft.

Alla åkte inte till Vättern i slutet av februari. Gryts skärgård hade fin is som lagt sig även utanför Harstena, Innerö och Laxvarp. Häradsskär gick inte att nå fast flera grupper givetvis försökte. Många medlemmar fick nu vara med om fina upplevelser: i Jan Dahlins femma den 1/3 hade ingen utom en åkt skridskor till Harstena förut. Även ledarnas helhelgtur gick hit. Vi behöver också träna på hur mångformig och omväxlande det kan vara i skärgården.

Den 2:a mars nådde Krister Valtonen den ensliga ön Junfrun söder om Fjuk i Vättern. Längre söderut ut på Stor-Vättern kom vi inte denna gång. Det fattades några riktigt kalla dagar för att hela sjön skulle ha lagt sig. Men det var nära. DST-hingstarna stod beredda i båsen och frustade…

I mars startas turerna tidigare och avslutas senare än vanligt. Man har tid att grilla korv efter turen eftersom ytan blivit för mjuk för åkning. Yxningen, vår värsting med sen isläggning, hade kalasis centralt under en period då det snöat igen. Man fick kämpa sig ut dit och fick sin belöning till slut. Ylva Gunnarsson, en av våra nyare, duktiga ledare som under säsongen provat på att leda grupper på för henne helt nya områden, var även här och visade både sig själv och många nöjda medlemmar hur vackert naturen är i vårt landskap på vintern. Ulf Helmersson och vår allra meste ledare, Eino Pöllänen med 17 (!) turer, åkte i S:t Anna så sent som den 16:e mars och förvånades över hur bra isen var och hur länge den höll sig ytfast under dagen. ”Trutarna börjar bevaka sina boklippor, havsörnar vänslas i luften. Våren är här”, skriver Eino i sin turrapport. Morgan Filipsson avslutade på Järnlunden och skrev: ” Morgontur med bofink, flyttande sångsvan, galande tupp och vårsol.”

Meningen är nog att kommentarerna om den annalkande våren skall låta lite ledsna och uppgivna, men så är det ju inte egentligen. För visst vill vi ha hit våren och sommaren med sin värme och sin glädje. Vi är egentligen bara stort tacksamma för att vi har vårt fina skridskointresse som ger oss så enormt fina upplevelser och höjer vintern till en årstid som utan vidare kan jämföras med de andra tre.

Vintern, vi älskar dig och vi vet att när du kommer åter, så är vi beredda att glida iväg på din glasklara, hårda kärnis mot öar med fyrar långt borta vid horisonten!

Ledare, israpportörer, spanare, andra funktionärer och hela styrelsen: Vi har lyckats genomföra en strålande lyckad säsong! Vi kan vara mycket nöjda med det vi gjort. Medlemmarna är det också. Tack för allt trevligt åksällskap. Vi kommer att sakna varandra, men vänta bara, vi ses senare, när året vänder uppåt igen.

 

Mats Persson