Skridskosäsongen 2001/2002
"Fullständig njutning, 7 Njuton, öster om Trulsan"

Vilken underlig säsong när Fyrsjön gick upp i början av februari! Hemmasjöarna lade sig visserligen igen och vi kunde ordna några turer här, men säsongen tog praktiskt taget slut just när förväntan, längtan och hoppet var som störst. Efter ytterligare en mild vinter känner säkert många med mig att vi ville så mycket men kunde så lite, vilket efterlämnar en känsla av besvikelse. När får vi uppleva en "gammaldags" skridskovinter med fina skärgårdsturer igen? Och när får vi åka nedanför Ombergs branter och kika in under drottning Ommas isiga underkjolar igen?

Säsongen gick alltså upp och ner, som den brukar, några gånger. Den innehöll flera blixtrande pärlor, som den brukar, och den som var på hugget, när det begav sig, kan sitta och knapra på sina minnen av långfärdsskridskoåkning när den är som bäst.

Vi ordnade och ledde cirka 100 turer, vilket kan jämföras med 180 turer förra säsongen.

Krister Valtonen brukar underligt nog åka i söderled för att hitta premiärisar och så gjorde han i slutet av november nu också. En liten, liten damm nära Rydsnäs fick cirkulära skridskospår och de som bor där fick något att prata om.

Fyrsjön och Stångebro är ju våra träningsbanor och många kunde ta sina första skär där i månadsskiftet november/december. Ölången var landlös, men det hindrade inte gruppen, för ledaren hade med sig en lätt stege som man la ut och kunde gå på till säker is.

Milt väder följde fram till jul, då Roxen frös med kalasis dan före dan. "Minus18 grader, sol och vindstilla" säger Wim Willemse om sin tur och det låter som en dröm efter veckor av slask. "Gigantiska frostrosor och en nästan magisk dag" utropar Magnus Hammar.

Sedan föll det rejält med fin snö under julhelgen så vi fick åka skidor i mellandagarna istället.

Jag ledde själv en tur i Vätterns Norra skärgård på nyårsafton. Du som var med minns rundsnirklandet på det lilla men mycket fina området i öster. Soligt och kallt, men vi hittade en gosig rastplats där solen värmde och glittrade i öppet vatten i söder.

Hemmaisarna var översnöade under årets första dagar. Israpportörerna är duktiga på att hitta is hur dåligt man än kan tro att läget är. Ett litet stråk med glanskis i Bråviken gladde flera grupper liksom den lilla plätten i Norra Vättern som låg kvar i flera dagar och växte till (det hade snöat mycket mindre där). Högsta njutning, 7 Njuton, noterades av Morgan Filipsson med sin grupp strax öster om Trulsan som är en liten ö i skärgården där.

Skärgården var oåkbar och Stor-Vättern var ju inte att tänka på. Men Sommen gick öppen och det var kallt väder mellan nyår och trettonhelgen. Kunde det tänka sig att.....
Margareta och jag var lediga och gjorde onsdagen den 2/1 en spaningsutflykt till Norra Vi-fjärden. Vi satt uppe på den fantastiskt vackra utsiktsplatsen "Kungabordet" i söder och såg vågorna gå vita gäss ända upp mot Malexander 2 mil norrut. Kan det verkligen hinna bli is här till helgen? Stor tvek-samhet...
Men nu hände det. Nu gick det fort. Vädret stillnade och fjärden började lägga sig på torsdags-förmiddagen. Isen var 2 cm nedanför Rönnäs på eftermiddagen, sade andfådda rapporter. Telefon-samtal och ebrev korsade varandra. Natten till fredag skulle bli riktigt kall. Det skulle gå att åka på Sommen på fredagen!
Vi var där vid Tullerums badplats, en liten privatgrupp, på morgonen. En mörk, blank yta glänste ända upp mot horisonten i norr. Himmelska höjder, går det att åka på detta? Det var 200 meter riktigt dålig skravelis från bryggan ut till den andra världen. Vi forcerade ivrigt fram till kanten. En höjd ispik, ett enda hugg: Klannng! Jaaa, det är åkbart!
5 cm nyis på Sommen! Genomskinlig, hård, utan sprickor eller synlig struktur! Vi glider bävande ut över mörkret, stampar, hugger, vänjer oss. Ljuden är härliga: En frisk, tydlig ton sticker iväg utåt, bortåt för varje kraftigt skär. Ibland släpper långa, långa sprickor loss ifrån oss och råmar till när de försvinner. Vilken känsla, vilken upplevelse!
Vi åker bara runt och njuter av ögonblicket. Stenhård, glasklar nyis, alltså. Man kan tydligt höra när isen blir tunnare här och var. Mjuka, kringgående rörelser löser dessa små problem. Vi kan inte passera fjärdens "midja" strax SV om Järnöarna. Här blir det för tunt. Vi ser dock att hela fjärden ligger.
Men hela fjärden som vi åkt på har åkbar is, så vi åker runt i dess södra del i stora åttor hela dagen och bara jublar och ler. "Åh, så härligt, äntligen, med riktigt fin vinter!" Strandstrykare, förstås. Sandbotten, grenar, stenar, gröna växter, tydligt och klart blixtrar de förbi under oss. Den nattfärska isen släpper sina spänningar längs strandlinjen med ett sjungande krasande när vi passerar. Så här kan långfärdsåkning på skridsko vara!

Vi insåg att det skulle bli sagolikt fint här dagen därpå, lördag. Klubben var naturligtvis inte trögstartad, utan utlyste turer. Men det fanns ett krux, ledarna hade sedan länge bokat lördagen för sin egen tur, så det fanns bara några få "hemmaledare" kvar. Och då blev det så, när säsongens finaste dag, lördagen den 5:e januari, infann sig, att tre jättestora grupper LLK-åkare, saliga av åkglädje myllrade ut på den fantastiska isen. Ledarna, 36 st, hade buss och startade i Malexander. Ulf Helmersson ledde 36 treor och Hannibal Sökjer 43(!) fyror ut på njutning från Tullerum i söder. Nu gick det fint att passera "midjan" vid Järnöarna och grupperna möttes på halva vägen. Isen var glasklar och sikten ner i djupet var hisnande ibland. "Åååhh, härligt, jaaaa, äntligen, toppen" ropade grupperna till varandra och vinkade. Just när vi möttes såg vi i ledarnas grupp att vi fick en ny deltagare från grupp tre. Det var Peter Arkenius som länge hade gått och lurat på att bli ledare i klubben och när han nu såg alla trevliga sådana samlade på ett så vackert ställe, så bestämde han sig direkt. "Nu vill jag bli ledare", sa han när han slöt upp. "Får jag komma med?" Javisst, sa vi, och så var det klart.

Nja, inte riktigt. Vi hade fyra villiga kandidater sedan tidigare, men tyckte det var för få för att dra igång hela utbildningssvängen. Nu hade vi alltså fem och bara av det ryktet fick vi snabbt den sjätte, så trots att det var lite sent på säsongen så satte vi igång att introducera de nya ledarna till sina kommande uppgifter. Istället för en seminarieliknande dag på kursgård blev det en intensiv tekniktur (tema: hur man leder en tur) följt av en trevlig kurskväll hemma hos Annika. Det blev bra, tyckte alla, och det dröjde inte länge förrän flera av kandidaterna blivit ledare efter sina tre "provturer". Peter var en av dem, så hans väg från ax till limpa var kort och bestämd. Vi ser fram emot att se alla sex som nya ledare åka först med fladdrande flagga nästa säsong.

Efter den underbara Sommenlördagen så var det ingen israpportör eller ledare som tvekade på att satsa på den fina sjön även på söndagen. Vädret skulle bli ungefär som på lördagen, klart först men mulnande på eftermiddagen. Vi drog till med välkommenturer också eftersom det fanns ett stort behov av dessa. Och, som du ser i turlistan, så leddes 12 LLK-turer med 197 deltagare totalt på Sommen söndagen den 6/1! Allt hade ju varit en kopiös succe om isen hade varit lika fin som dagen innan - men det var den inte. Många som var med bägge dagarna hade stora frågetecken runt sig efter utflykten. Vad hade hänt med isen? Flera nybörjare på välkommenturerna hade varit lite rädda, berättade de för mig, och flera plurrningar inträffade på de ordinarie klubbturerna. Vad hade hänt med isen?

Jo, under natten till söndagen hade det börja blåsa rätt kraftigt. Jag vaknade några gånger och hörde hur det ryckte och skramlade i de där takplåtarna som jag borde ha fixat till för länge sedan...Men det hade ju väderlekstjänsten inte sagt något om och på morgonen var allt lugnt och fridfullt igen. Men det betydde att "lufttryckselefanterna" varit ute på Sommens is och dansat. Den västliga vinden startar vågor i is och vatten och när dessa når östliga stränder så snärtar vågen till mot stranden och bryter upp isen längs denna. Det blir landlöst och det kan uppstå långa släppsprickor, s.k. sving, parallellt med och ett stycke ut från land.
Och det var just vad som hänt under natten! Dessutom kan man i efterklokhetens ljus tänka sig att en viss tvångsfrysning rådde eftersom sjön lagt sig snabbt och eventuellt inte hunnit "stanna" rörelserna i vattnet.
Isen var delvis landlös längs östra stränder, den var i allmänhet lite tunnare än på lördagen och det var betydligt fler råkar och smala släppsprickor ute på de öppna ytorna.
Alla turer kunde dock genomföras på ett bra sätt. Ledarna var duktiga på att improvisera och anpassa sig till omständigheterna - och fick flera tillfällen till det. Någon hittade ett fint stråk av is alldeles nära startplatsen vid Malexanders kyrka och åkte fram och tillbaka på det hela dagen. En annan åkte ut på fjärden och tränade råk- och sprickövergångar med gruppen utan malörer, medan en tredje först fick en av bilarna i diket på morgonen, sedan tre deltagare i plurret helt nära land och sist avslutade med ett lugnande eftersnack på isen så att alla i gruppen var överens om vad de varit med om - ett skridskoäventyr i hemmatrakten!
Frågorna inställde sig dock: Var den kollektiva viljan inom klubben att åka skridskor till varje pris på Sommen på söndagen så stark att vi tullade på säkerhetsmarginaler? Skulle vi ha kunnat förutse söndagens situation? Skulle inte alla ha varit på isen? Och vilka av grupperna borde i så fall inte ha utlysts? Hade vi för lite marginaler för väderförändringar? Diskussionen får gärna fortsätta bland ledare och israpportörer...

Under söndagen genomfördes också den traditionella plurrövnigen vid Vårdnäs. 50 deltagare och ett knappt tjugotal plurrare fick se och uppleva hur knepigt det är att arbeta sig upp på tunn, bristande is. Allt dokumenterades noga, så att vi andra kan få se och lära oss. Anders Norr, Christer Spångberg, Magnus Hammar och Ingemar Cederholm arrangerade den lyckade övningen.

Nu följde en mild period - och i själva verket var det slutet på vad vi förväntar oss av Skridskovintern. Nätterna var sällan kallare än några få minusgrader och det föll snö i små men irriterande mängder, gärna på torsdagar och fredagar.

Men vi hittade is och ordnade trevliga turer: i januari först till "exotiska" sjöar i länets utkanter och sedan i början av februari, när alla sjöar gick upp igen, även Fyrsjön(!), lite längre bort, till Bergslagen och Klotensjöarna där.

Vi använde bussar flitigt och besökte först Västra och Östra Lägern så långt i SV man kan komma utan att vår landshövding förlorat sin makt i terrängen. Här var det knepig överis och många fall inträffade men inga skador med sviter. Grupperna hittade stråk av kalasfin is och man tyckte det var roligt att stifta bekantskap med de vackra sjöarna. Veckan därpå bussade vi iväg till Yngaren i NO. Nåväl, den ligger utanför länet, men vi kan ju inte hålla Björn Eriksson i handen hela tiden. Här fick vi sällskap av SSSK-grupper som också pilade runt och besökte Åkerö herrgård, stamort för den kända äppelsorten. Ett av våra gäng hade en australiensare med sig. Det gick ju alldeles utmärkt, men jag undrar om det som ryktet (ej rapporten) sa: Hade han verkligen sina ombyteskläder i en påse frampå magen och hade han en så underlig åkstil med långa, långa hopp då och då?

Vi sliter naturligtvis på de nära och kära i januari. (Norra) Roxen och Hövern skådar mänsklig strävan av hög halt: "Isytan mjuknade och motvinden blev tuff" och "Den knaggliga isen knäckte skridskoskenor" är citat ur de kärva turrapporterna och man kan se bilderna av sammanbitna, ihopkrupna och kurande åkare, höra fräset av skenor skära ner i isen och höra glappandet av använda reservskridskor. Från Hövern låter det lite käckt: "Regn, regn, regn men härlig tur på bitvis fin is" fast vi anar tvåminuters ståfika under drypande granar. Mats Gerdin chansar på en månskenstur sista dagarna i januari när upplösningens tid var nära: "Regn, snöglop, mörker och motvind men ingen måne. Man kan ej få allt"

Kandidaterna fick jackpot på Hövern första dagarna i februari. Det var 10 grader varmt och trots de milda vårvindarna var isarna förvånansvärt bra. Det var mycket vatten på isen. Vattnet isolerade så att isytan höll sig hård men hade tendens att mjukna framåt eftermiddagen. Mycket nöjda grupper vände hem och berättade om hur fint det var - så att jag som varit hemma bland snödroppar och klippt fruktträd i tron att det inte skulle gå, blev ångestladdat avundsjuk.

Sedan gick alltså Fyrsjön upp! Första veckan i februari! Otroligt, men mycket signifikativt för hur säsongen var: kort, uppochner och baklänges!

Då åkte vi bort istället. Till de ödsligt vackra och slingrande Klotensjöarna på 270 möh (meter över havet) i södra Bergslagen mellan Kopparberg och Malingsbo. Vi tog bussen båda dagarna 9-10/2. På lördagen regnade det som aldrig förr. Allt och alla blev genomblöta. (Anders Norr fick gå till banken och byta ut sina sedlar i plånboken. Man kunde inte se valören på dem längre.) Men i bussen hem satt alla och smälte sina intryck. Bäverfällda träd och dammbyggen både av de skarptandade djuren och av en gången tids bergsmän, smeder och hyttfolk. Tysta trakter med regndimma ur granskogen, smala, vindlande vatten omväxlande med öppna, vackra fjärdar, allt med hård, tjock is som endast var lite lätt bucklig här och var. Lördagsgänget var så nöjda att de lockade upp bussen på söndagen också, då i ett helt annat väder: sol framåt eftermiddagen och med allt mindre tendenser till överis som bildats under natten. Åter myllrade LLK i den vackra ödemarken, tog kompasskurs och vandrade över näs till andra delar av sjösystemet. Man var överens om att det var värt 6 timmar i buss för att få åka häruppe.

Det blev inget vidare med slutet av februari. Säsongen tynade långsamt av och dog bort. Men Eino Pöllänen fångade en liten läcker pärla i förbifarten: en månskenstur på Ärlången med hyfsat fin is och vackert månsken. "Man upplever sin egen litenhet i det stora" blev det poetiska minnet av den med mycket kort varsel utlysta turen. Rapporten släpptes vid 18-tiden och det kom 16 deltagare till samlingen klockan 20.

Avslutningsturerna gick helgen 16-17 mars på Svängbågen, Långbogen, Ämten och Djurshyttesjön. Morgan Filipsson brukar avsluta säsonger och denna gång gjorde han det med att läsa Påskevangeliet och Uppståndelsen under meditativ stämning på Djurshyttesjöns morgonhårda is, vilket blev en mycket värdig avslutning.

Vi ville åka så mycket men kunde så lite. Kort säsong, milt väder och svårfångad is minns vi lätt, men ta istället bilden av den bästa åkning du hade och förgyll den lite med rimfrostrosor och nyisljud. Låt den bilden sväva runt i din själ över sommaren, njut av den då och då och låt den bli en förhoppning om en ny tid då vi ses igen, alla goa skridskokamrater och åker och åker och åker...

Tack, ledare och israpportörer för att ni ordnade till så många fina turer!

Klubben önskar dig en härlig sommar. Den går till slut över, och då...

Mats Persson