Skridskosäsongen 1999/2000
"Malexanders kyrka speglade sig fantastiskt i den våta isen"

Allt slutade med att sädesärlan tjirpande viftade på stjärten på isen en tidig aprilmorgon med tranrop och orrspel i luften över Djurshyttesjön. Allt började med ett hemtrevligt klafsande i myren fram mot Fyrsjöns glasklara, sega nyis fyra månader tidigare men i ett annat årtusende.

Däremellan ryms en hel skridskosäsong med mycket liv och rörelse i vår fina klubb. Vi som åkt mycket minns fin is både på välbekanta hemmasjöar och lockande fjärrsjöar. Skärgården lade sig i mitten av februari och var åkbar en intensiv helg.

170 turer har klubben ordnat! Äventyr, motion, naturupplevelse, sällskap och turism - det är verkligen en full hand att kunna bjuda våra medlemmar på. Vi skickar en tacksamhetens tanke till alla våra trevliga ledare och förstklassiga israpportörer!

Efter traditionsenlig träning i regn på Stångebro kom åkningen igång strax före jul. På Roxen åkte vår yngsta medlem, lilla Ebba, två veckor, omkring i sin termometerförsedda pulka. På Rengen ordnades årtusendets månskenstur. Superlativen ville inte räcka till och rent fysikaliskt/geometriskt var fullmånen extrem med 7% större lyskraft än vanligt. De 80 deltagarna tänkte kanske inte så mycket på det när vi i tre grupper gled runt som mörka månskuggor i ett par timmar på den fina isen.

En tåkerntur var fin "så in i vassen" - man snirklade runt i sjöns labyrinter.

Roxen och Hövern bar oss fint under mellandagarna. Magnus Hammar ledde en annandagsjulmatnedskakningstur som också bjöd på havsörn. På nyårsafton tog Krister Valtonen grupp 3 till nyisarna i Vätterns norra skärgård. Isen var 3.5-5.5 cm tjock och man "smög fram" mest hela tiden, helst mycket nära land.

Även årtusendets första vecka var det Roxen som var utflyktsmålet. Det är imponerande hur vi kan variera turerna på vår närmsta hemmasjö så att det inte blir tråkigt. Vi tog Svartån upp till Kaga kyrka och hörde klockorna ringa till gudstjänst innan vi sträckte ut i medvind till Norsholm, klappade slussporten medan X2000 dånade ovanför oss och vände hem i ökande motvind - utom den grupp som åkte tvärtom och fick medvind på "hembenet".

Nu började också välkommenturerna, där blivande medlemmar får information, visar att de har utrustning och kan åka med i våra turer, gå av stapeln under Hans Wiigs ihärdiga ledning. Cirka 250 personer skulle det bli under säsongen. Det finns flera roliga anteckningar i turrapporterna: "En svart, obetalande hund deltog. Helt klar för grupp 5!" "Många blev trötta men många strålade i ansiktet efteråt".

Plurrövningen, alltid på en trettondag, blev ovanligt lyckad. Många, cirka 15, övningsplurrade under mycket realistiska förhållanden med bristande iskant. Man kom inte upp i första försöket, vilket är typiskt om man själv försöker att ta sig upp utan hjälp av kastad livlina. Det är Anders Norr, Anders Johnson, Christer Spångberg och Ingemar Cederholm som förtjänstfullt leder denna nyttiga och instruktiva övning.

Vi hade nu en av två "ämmernperioder". Denna annars lite bortglömda sjö hade den finaste isen av alla sjöar en helg i början av januari och då var alla där förstås. Magnus Hammar fick 55 (!) medlemmar med sig på en grupp5-tur dit. En familjeledare under utbildning, Jan Dahlin, kunde hoppa in och man delade upp gänget i två hanterligare grupper så att alla efteråt var mycket nöjda med att ha fått stifta bekantskap med en ganska ödslig och omväxlande sjö som inte ligger långt bort från stan. Nästa gång som Ämmern blev favoritsjö blev i slutet av februari då Hans Wiig i spetsen för en grupp kände hur starkt ljuset var och tyckte att det var första vårvinterdagen. Ingen tyckte att det kändes tråkigt att åka runt Koön två varv när isen var så fin.

Tillbaks till januari igen. Den 19:e tog vi bussen till Hjälmaren för medvindsturer från väster mot öster. Vi visste att isen var fin längs norra delen och att det var rätt öppet i sunden mellan de stora fjärdarna. Grupperna som startade vid Rävgången nära Örebro fick uppleva allt folkliv på isen på den första fjärden, Hemfjärden: ett myller av barnvagnar, pulkor, kälkar och skridskoåkare. På isen här brukar det vara utblåst ett tunt skikt av Närkes lössjord, så även nu. Men bortom Hemfjärden bredde tystnad, nya, rena isar och mer och mer horisontkänsla ut sig. Här var det bara LLK:s grupper som ilade framåt mot öster i den bärande medvinden. Bäverfällen på öar och havsörnar på lite håll såg man. Isen var tunn vid uddar och över grund och vi måste tyvärr notera två plurrningar och två skador varav en innebar sjukskrivning i flera veckor (ledbandsbrott i tummen!). Vi var iallafall 70 personer som åkte mellan 38 och 66 km i hög fart i medvind på inte helt lättläst is. De flesta verkade nöjda i bussen hem! Zzzz....

Även Tisnaren och Regnaren besöktes den 22/1 med buss. Det fungerar bra och förarna blir alltmer följsamma när de börjar förstå hur våra utflykter går till. "Äntligen riktig vinter" noteras, eftersom det var 7 gr kallt, solsken och svaga vindar. "Svart kärnis på centrala Tisnaren. Vi åkte, åkte, åkte.." skriver treorna med Krister Valtonen i täten.

Även när vi har stor buss-satsning så ordnar vi flera turer i hemmaområdet. De blir också välbesökta och det tolkar vi så att smidiga, nära utflykter utan omgivande "apparat" alltid är populära. Så när vi den 23/1 bussade iväg till Båven med flera grupper så hade vi hemmaturer till Vindommen, Ärlången, Fläten och Norra Åsunden också. Inte dåligt!

Den 30/1 brukar vara en stor skridskodag varje år och så blev det i år också. Det skulle blåsa en frisk nordlig vind och vi visste att alla sjöarna längs Kinda kanal låg med fin is. Vi ordnade medvindsturer stöttade av buss på dessa sjöar. Isen var kalasfin och solen sken, men vinden blev hård nordlig, vilket gjorde att man fick bromsa sig fram de sex milen från Rengens nordspets till Hycklige som tvåorna gjorde. Det blev jobbigt för de åkare som inte orkade stå emot den starka vinden utan föll och några skadade sig. För de flesta var dock turen en stor upplevelse: "Det var intensivt att vara mitt i naturens stora krafter", sade någon.

Februari inleddes med en tur från Tranås till Kisa. Det var grupp 3 med 23 deltagare som tog tåget till Tranås, taxi till Sommen, åkte skridskor till Kisa på lite uttunnande isar på Sommen och de vackra Föllingesjöarna och tog Kustpilen hem. Upptäckten att det serverades starköl i hemtågets biljettkiosk hälsades med jubelrop! Det var alltså en tur som gav mersmak och redan dagen därpå gjorde grupp 1 om den men förlängde turen ända till Bjärka-Säby dit man kom sent efter 88 km, 22 landpromenader och 1 missad starköl!

Det var milt de första veckorna i februari, men kärnisarna som kom fram höll emot. Per-Olov Carlsson ordnade en "shoppingtur" på Västersjön, Storsjön och Önn strax söder om Yxningen. P-O hade uppbådat alla lokala konstnärer och hantverkare och bett dem hålla öppet när gruppen skrinnade förbi. Nåja, några platser fick nås med bil, men turens tema kunde genomföras med uttunnande plånböcker på mycket bra is.

Och så, i mitten av februari lade sig inner- och mellanskärgården. Utskickade isspanare återvände med positiva rapporter och den 19 och 20/2 kunde vi ordna turer där ute. På lördagen blev det Trännöfjärden kors och tvärs eftersom man inte lätt kunde passera utåt norr om Djursö. Ja, fast tvåorna åkte ju förståss från Tyrislöt ända in till Söderköping. Jag ledde en grupp 3 runt hela Trännöfjärden i mer än två varv och omväxlade passagen av samma öar på olika sätt. Knepet avslöjades när vi skulle passera Torönsborg för andra gången. "Har vi inte varit här förut?" frågade någon med full rätt. "Nej, det här är Torönsborgs systerslott Stegeborg", försökte jag, men då sprack alltså bubblan... Nåväl, alla uppskattade slingerbultandet som pågick i 55 km.

På söndagen var isen starkare i mellanskärgården och då åkte vi i arkipelagen norr om Tyrislöt. Ulf Helmersson ledde grupp3 här och skriver efteråt bara "En underbar solskenstur i mellanskärgård", men på den medskickade kartan kan man se hur gruppen gör en mycket omväxlande rundtur ända upp till Mörkö norr om Äspholm, passerar över smala näs för att undgå öppna sund, rastande på soliga skyddade platser. Det gick inte att komma ut till segelfarleden och hela Aspöjafjärden var givetvis öppen. Isen växlade mellan lite sträv, snöig is till blanka salsgolv. De som var med måste ha fått turen som sitt allra bästa minne från säsongen. Jag vet, för jag var själv ute privat och åkte i samma område och såg gruppens säkra vägfinnande på lite avstånd.

Natten därpå skulle bli kall och då skulle nya, nu svaga ispartier bli starka och sträcka sig längre ut, längre ut bland skären... längre ut.... "Ah, jag tar ledigt imorgon och åker här! Jag ringer P-O, han har vinterlov och följer säkert med". Tanken kom av sig själv.

...Det är tidig morgon och det har bara varit ljust en timma. Bildörren slår igen och det blir tyst över Hålfjärden utanför Lerviks brygga. Tunn, lös snö på slät is. Rimfrosten gnistrar och det ryker ur en skorsten långt borta. Första skäret. Andra. Tredje. Gung, gung, gliid, gung, gliid. Ta till dig den kalla, klara luften, andas in den och se igenom den. Sväng omärkligt lätt runt ett hinder och ta in vintern med kroppens sinnen i mjuka rörelser. Söder om Vänsö är det öppet mycket. Vi rundar det öppna och svanar ser på oss när vi går över en udde. Vi tar fart genom Tväsäcks naturreservat och kroppen är varm. Det är vardag och alldeles tyst härute. Vår andedräkt är frisk och stark när vi svänger ut på Kärrfjärden och ser mycket med fin is sträcka sig långt bort. Vi tvekar om vilket som är Inre Kärrö. "Kanske kan vi åka hur långt som helst. Kanske kan vi åka dit vi aldrig varit. Kanske..." Vi är lite vilse en kort stund norr om Olsön innan vi närmar oss Brottskären med öppet vatten mot norr och mot söder. Dit leder pulkaspår och två par skridskospår från igår. "Aha, någon av våra yngsta medlemmar!" De har tvingats vända igår men vi kan fortsätta fram till största skäret. Luftis krasar när vi långkliver iland till torrt gräs och skrumpna nypon. En havsörn lyfter långt borta mot Ådklabb så fort vi långsamt stiger upp på skärets topp. Mycket med mörkt öppet vatten med lugna svanar omsluter nästan hela skäret utåt, utåt. Men inte riktigt helt och hållet! En smal tunga av is bär iväg mot SO och man ser att den breddar sig mot Yttre Kärrö och bortom och får fäste och stöd av öarna där. En kopp te däruppe på toppen medan solen bryter igenom nästan helt. Det blänker och glimmar. Vattnet lever och isen sover. Ja, isen sover lite och väntar på oss med våra tunna skenor. Vi kommer. Alla sinnen är i gång när vi glider ut på tungan. Hela kroppen är som en spetsig sond som söker väg mot det okända. Väjer, väger, väljer. Tänker, känner, känner igen och vänder. Finner ny väg och isen breddas och tiger och vi är över i en ny vit tystnad ner mot Missjöarna. I det smala, grunda sundet som mynnar mot Finnfjärden längst i söder är det öppet. Vi stannar vid iskanten och ser havets stora andetag nå ända in hit och leka lite med det gröna gräset på bottnen. En doft av bränd vass kommer med vinden. Vi går över Lökö och får se den fast bosatte fiskaren röja och elda i en vik. Tillbaks mot norr och över den smala istungan in på Kärrfjärden. Vi var först här ute men nu möter vi en av LLK:s yngsta medlemmar, Elias, tillsammans med pappa Morgan med vänner, alla på väg utåt, drivna av samma drift som vi. Sedan följer en härlig tur i bra tempo i gårdagens spår upp mot Risö utan behov av intensiv isläsning. Kroppen dansar i sin bekanta rytm nära land ibland och mitt på en fjärd ibland. Vi känner att ljuset har återvänt med ny kraft, men den förmår inte locka hit våren ännu - det är fortfarande vinter ett litet tag till, som väl är. Vi som älskar detta vinterliv vill att det skall räcka länge än...

Åh, ursäkta, jag kom visst ut på lite privata avvägar i skärgården...

Men det blev bara den underbara helgen därute. Det snöade och blåste kraftigt och det bröt sönder isen så att vi fick "dra oss tillbaka" till hemmasjöarna igen.

Februari slutade med mittiveckantur till Sommen med Magnus Hammar. Turen slutade med afterskate på kondis i Kisa med semlor och riktiga mozartkulor.

Och så kom mars med sina hot och löften. Hot om annalkande vår och löften om allt ljusare vinterupplevelser.

Ledarnas egen tur till Hjälmaren bjöd på fint väder, bra is med mycket iskantskänsla och horisont. Erfarenheternas totala mängd ökade betydligt både i teorin och i praktiken... Ulf Helmersson drog "13 sjöar runt", en klassiker i finspångstrakten och Kristina Beckmann åkte till länets NV utkanter och ropar från stränderna av Annsjön och Lien: "Härlig fjällkänsla med lössnöåkning i solgasset." Vecken därpå, den 18-19/3 åkte vi mycket på Hunn och Tisnaren. Nu hade alltså solen stigit så högt på himlen att ljusets infallsvinkel för totalreflektion mot is underskrids, vilket betyder att ljuset från solen i mycket högre grad tränger ner i isen och värmer upp den. Tråkigt. Man måste ju nu starta tidigt för att undvika vårens härjningar men många var pigga på det. Ulf H:s tur på Tisnaren fick uppleva hur sjön "råmade" hela förmiddagen när den stigande temperaturen orsakade kraftiga spänningar i den tjocka isen. Man var tvungen att vara iland strax efter 12 då isytan mjuknade och fick våriskaraktär. De sista turerna berättar om vårfågelsång, orrspel och trantrumpeter, Klubbens sista tur gick så sent som den 9/4 med Morgan Filipsson. Då fanns det inte mycket kvar att åka på, men Djurshyttesjön brukar ha de sista isresterna kvar längs skuggsidorna. Nu blev det närbelägna Långbogen som ristades av våra sista skär. Semlor intogs medan man såg isen försvinna och sädesärlan tjirpa och vippa på de ruttnande vinterresterna.

Vi är nöjda med den gångna säsongen, trots att vi önskat oss lite längre tid i skärgården. Jag tycker vi har lyckats behålla den lilla klubbens intimitet på våra turer trots att LLK nu är STOR.

Nu glider alla fina vinterupplevelser med klubben in i minnenas arkiv och blandas med tidigare händelser. Om det rör ihop sig lite där gör inte så mycket - vi vet ju att vi har LLK kvar nästa säsong också att ge oss nya vita, blanka, tysta, snabba, soliga och glada äventyr.

Ha det bra i sommar så ses vi på senhösten igen!

hälsar dig LLK genom

Mats Persson