Skridskosäsongen 1998/1999
"Innanför Tahiti sågs örn ovan stjärnorpsskogen"

Åh, så mycket skridskor vi åkt! 190 ledarledda turer! Åter igen har vi haft en säsong då vi har verkligen slitit på alla våra insjöar  och gjort det på ett omväxlande och uppfinningsrikt sätt  men också åter igen utan riktig åkning i skärgården eller Storvättern. I eftertankens disiga ljus så känns vintern som ett långt, mulet mildväder endast då och då avbrutet av korta, kalla perioder då vi kunnat utnyttja vår effektiva informationsapparat till att få ut alla på finfin åkning med kort varsel. Den som kunde inrätta sig med hög beredskap kunde alltså fånga in dessa "förbiglidande diamanter" och nu efteråt plocka fram dem ur minnets mjuka påse för att återse deras vintriga glans ärvd från rimfrosten i midvintersolståndets morgonljus.

Anders Johnson chansade rätt ut den 8:e november med klubbens första tur till Näsnaren vid Karineholm. En höjdare direkt! Nästa vecka var han igång igen och hittade kantareller på hemväg från sjön Fisklösen. Det blev ett par fina helger i november på våra tidiga sjöar. Glottern sågs som "en mörkögd skogsfé, färdig att bestiga..." av någon högstämd ledare. Sista helgen i november hittade vi de enda sjöarna som var åkbara  småsjöarna SO om Åtvidaberg. Jag köledde en välkommentur och jag minns att några trodde vi drev med dem på Parkeringen, när vi sade att det fanns is. De tänkte minsann åka hem till sängvärmen igen! Men vi övertalade dem och fick en underbar tur på lilla Båtsjön vid Gärdserums kyrka, som tronade lite mystiskt i dimma medan vi åkte på fin snötäckt is och en 2 meter bred snöfri kant längs hela södra stranden. Det här är vi bra på numera i klubben: att hitta den bästa isen exakt när den finns! En följd av den ivern och ambitionen blev någon gång att vi gav alltför optimistiska israpporter och lockade ut många medlemmar på ganska onjutbar is. Vi resonerar nu omkring detta och ska försöka bli bättre och mer nyanserade med åkbarhetsbedömningen.

December inleddes med något ovanligt: en hel helg utan turer (efter milt väder och ymnigt snöfall). Sedan blev det kallt och de medelstora sjöarna lade sig. Den 12:e åkte vi på fin glanskis och hoppades att det skulle gå fint den 13:e också. Men det snöade lite på morgonen  men inte så mycket att vi vände vid Parkeringen. Alla grupperna åkte iväg till sina isar. Under dagen snöade det sedan ymnigt och grupp 3 skrattade lite uppgivet åt hemfärden på Åsunden där vi fick träna att åka i exakt samma spår som den framförvarande eftersom snön hann bli 15cm tjock på isen!

Och så stöpte snön bort under veckan och Roxen och Östra Sommen blev åkbara samtidigt några dagar före jul. Vi var naturligtvis först på isen på Sommen och där såg man 0.0 antal andra människor på isen eller på land under en fin tur med lite svårbedömd is. Mats Gerdin utropar "Årets kortaste dag med årets finaste sol" från Drögen den 22/12.

I mellandagarna inleddes en lång mild period som varade fram till "Tjugondag Knut". Kärnisen förblev märkligt opåverkad under hela tiden, medan stöpisen började mjukna mot slutet. Vi var mycket aktiva och hade många fina turer (52 stycken!) i grått men trolskt väder. Annette Stjernfeldt drog runt på "vilseåkarsjön" Drögen och utropade "Fantastisk is. Först på sjön! Optimal tur". PerOlov Carlsson snirklar på Hövern samma dag med orden "Kringelikrokar söderut, kringelikrokar hem igen". Någon tar med sig hela gruppen moturs runt Järnlunden eftersom han svänger bättre åt vänster... Krister Valtonen kommer så långt ut i Kaggebofjärden att gruppen kan se horisonten mot Estland. Macken i Rimforsa sålde slut på sitt korvlager när gräshoppssvärmen grupp 4 med Annika Löfstrand och Kristina Beckmann slog an ett grilltema på sin tur till Drögen.

Plurrövningen vid Vårdnäs, välorganiserad som vanligt av Anders Johnson, Anders Norr och Christer Spångberg, var välbesökt. 10 medlemmar plurrade för egen träning och även andras behållning.

Veckan efter Tjugondag Knut blev kall, vilket stabiliserade de uppmjukade isarna ordentligt. Men ingen kall period under vintern varade en hel vecka ut, så den 1617 januari var det nollgradigt igen, men isarna var fina, framför allt på söndagen, då vi hade stor satsning på välkommenturer på Järnlunden. 158 deltagare fikade tillsammans! Anders Norrs uppsamlingsgrupp behövdes överallt; alla nya klarade inte de första stapplande stegen som vi i klubben förväntar oss. Men nästan alla 158 blev nya medlemmar efter väl genomförd tur i sol och med risk för lite överis.

Överis, ja detta gissel för långfärdsskridskoåkare. Det är väldigt svårt att förutse när det finns överis och ibland är det svårt att se den där den lurar fläckvis. Vi har haft en del tillbud med skador som slutat på sjukhus, men som sagt, vår olycksfrekvens är nog inte högre än vanligt. Utredning om detta pågår.
Mer milt väder med flera plusgrader fram till och med helgen 2324 januari, då vi åkte och njöt av släta, våta isar och vackra stämningar med gråväder. "Mörk, oljesmord is i fin medvind på Fläten", skriver Karin Hulting.

Magnus Hammar, Krister Valtonen och Björn Ström gjorde på lördagen en legendarisk grupp1tur mellan Finspång och Katrineholm. Turen började med att de kurade gryning vid Bönnern mitt inne i Finspång. Sedan bar det iväg med åkning och rask promenad över och mellan dessa sjöar: Bönnern, Yttersjön, Bysjön, Bleken, Oxgölen (mycket liten), Bleklången, Högsjön, Björkesjön, Västjuten, Trollsjön, Mellanjuten, Östjuten, Hemtvaren, Mellantvaren, Långtvaren, Gällsjön, Regnaren, Vagnaren och Tisnaren. Tidsbrist till tåget gjorde att man fick gena sista biten med taxi i 110 km/tim! 50 km åkning och 15 km promenad!

Sedan blåste större sjöar upp under veckan därpå följt av några få dagars kyla, så att januari kunde avslutas med minusgrader och nyis på större sjöar. Men det snöade samtidigt som det var kallt, vilket gav luriga isar. Sommen, som just blåst upp, lade sig igen och den 31 januari ordande vi en stor satsning på turer där, stöttade av buss. 100 medlemmar åkte i alla tempon från Hättebaden i Tranås till Malexander på fin isoch i vackert väder. Anders Johnson ledde samma dag den finaste skärgårdsturen under säsongen; till S:t Annas utskärgård. Läs den detaljerade och medryckande turrapporten på vår hemsida!

Sedan blåste det storm och skärgården mm bröt upp. Israpportören fick arbeta i stearinljus första fredagen i februari. Stråken kom till heders igen och även Sommens östra delar, tidigare översnöade, men nu framblåsta och upputsade. Även denna gång skrinnade vi runt i härligheten utan att se en enda kotte på land eller is! Märkligt ödsligt!

Nu har vi kommit till mitten av februari. Då har vi bara två sjöar att åka på; vårt rapporteringssystem prickar exakt rätt och vi är på rätt ställe med alla turer och full styrka  Tisnaren den 13:e och Vätterns norra skärgård den 14:e. På Tisnaren på lördagen blir det plötslig högkonjunktur för ett litet mobilt företag   en sparkburen korvkiosk, som var dimensionerad för att serva den lilla lokala pimpeltävlingen utanför Skedevi kyrka! Alla grupper dundrar fram och köar upp och den lilla kolkaminen får gå för högryck när alla vill ha korv.

På Vättern är det högtid som vanligt. Alla turer på söndagen den 14:e går hit. Det är sydlig motvind på hård fin is ned till yttersta öraden där belöningen för slitet finns: Storvättern ligger nylagd med drygt centimetertjock is så långt söderut man kan se. Den dämpar dock inte vågrörelserna från öppna sjön därute helt och hållet utan det smala bältet av åkbar is utanför öraden gnäller och kvider lite stilla mot land. Här går det att passera och åka flera km mot väster innan det blir stopp i något bredare sund. Solen lyser från klarblå himmel och det är äntligen vinter som det skall vara i februari. LLK:s grupper tassar andlöst här på det smala bandet mellan trygga land och "det stora vattnet". Det skimrar i den klara isen och bottnen syns många meter där nere i det rena vattnet. Medvindsturen tillbaka mot norr går inte heller av för hackor  att ila längs en vätterstrand med klaris under fötterna är alltid en perspektivisk berg och dalbana. Bottnen rör sig upp och ner; stora stenar dyker upp och chockar ditt balanssinne, trädskelett skimrar förbi, gröna färger från levande växter blixtrar och blandar sig med sandbankars gulröda paletter. När stranden är nära hinner dofter av barr, förna och vass att komma med i det snabba kaleidoskopet av sinnesförnimmelser. Vi flyger  äntligen obehindrade   hemåt i vårt vinterland och känner att vi vill att detta skulle bestå för alltid.

Det gör det inte. Den 19:e februari, en fredag givetvis, snöar det på fina isar, vilket inleder en lång period av dåliga isförhållanden och besvärlig åkning. Vi försöker ändå ordna turer och ledarna är väldigt duktiga på att göra något trevligt och bra av en svår situation. Vackra Yxningen besöks och man hittar hyfsad åkning mot alla odds längs sprickor och stränder. Israpportören tror på gynnsammare förhållanden dagen därpå, men det blir tvärtom och många grupper finner sig stående på riktigt risig is. Så kan det gå ibland. Det är rätt att anse att det är bättre på isen än vad man kan tro vid skrivbordet, för det stämmer oftast, men ibland kan det bli tvärtom och då får vi ta det också.

Bunn och Ören strax öster om Gränna blev nya erfarenheter under slutet av februari. Det är vackra och omväxlande sjöar strax utanför länsgränsen, men vägen dit är ju så snabb och bra att vi utan vidare kan räkna in dessa sjöar i vårt åkområde. Ledarnas egen utflykt gick hit, så nu kan de sjöarna, och vi kan räkna med fler turer här.

Den dåliga perioden sträckte sig in en dryg vecka i mars, men sedan avslutades säsongen som väl var med två helger med kalasfin morgonåkning på Roxen. Jag minns själv en tidig stund vid Tvärskogsudde med tokigt sjungande bofinkar, gnistrande men tunn rimfrost på hård slät is. Ljuset var högt och starkt. Kniporna lekte våldsamt i de dydoftande åmynningarna och hela tiden hördes lärkans sång högt uppe i det blå. Våren och vintern möttes och det var intressant att se hur våren tog makten vid 1130tiden, då rimfrosten började försvinna och ersättas av snabbt allt större mörka fläckar av ytmjukare is. De sista skären in mot stranden kändes som alltid lite melankoliska, men de följdes av en tacksam tanke tillbaka till en långfärdsskridskosäsong som givit en hel del fin åkning och minnen från härliga turer med många vänner i klubben.

Mats Persson