Skridskosäsongen 1997/1998
"I skymningen grymmesvart kärnis..."

Vi var säkert många som i höstas gick in i skridskosäsongen med högt ställda förväntningar. Vi såg fram emot turer i skärgården, på Vättern, Södra Åsunden och Sommen. Vi drömde om hårda, stabilt, klara isar och solglitter i rimfrost. Och inget av detta fick vi uppleva! Ska vi säga att det var en dålig säsong? Ja, på sätt och vis   det finns en saknad och en tomhet kvar inom oss.

Vi som varit aktiva har ändå åkt mycket skridskor, som vi brukar, fått fina naturupplevelser och lärt oss mycket om att åka på våris. Sjöarna har nämligen lagt sig och gått upp i minst tre omgångar. Det har faktiskt hört till ovanligheterna med is som inte knastrat, knakat och knäppt som våris gör. Det har gått åt mycket uppmärksamhet där ute och vi är glada för att vi, på våra ordnade turer, inte haft några incidenter att tala om.

Rekordtidig start

Det blev rekordtidig start. Redan den 27:e oktober ledde Krister Valtonen en tur på Fyrsjöns (var annars) härliga, knakande nyis. Träden var inte avlövade och alla lade märke till det speciella, starka ljuset som inte hör ihop med våra minnen av premiärtur eftersom den brukar vara en månad senare. "Gnistrande, livsuppfyllande ljus", tyckte gruppen som njöt av att känna kroppen komma igång med de mjuka, bekanta rörelserna.

Det blev givetvis milt igen och det dröjde en hel månad innan vi kom tillbaka, nu med omtyckt åkträning på Stångebro. Morgan Filipsson tog chansen och åkte till Hjälmaren. Det blev en höjdare som det senare skulle visa sig, eftersom vi senare inte fick tillfälle att åka något på stora sjöar. December före jul gick helt i Stråkens tecken, med utstickare till Salstern och Svängbågen. Nu kände man att man verkligen åkte skridskor. Det gick till och med att åka lite vilse mitt på Stråken där vikarna går åt alla möjliga håll  och sånt är ju riktigt kul.

Första välkommenturen

Första välkommenturen gick också på Stråken. Det är väldigt trevliga arrangemang på dessa turer och det är roligt att vara med som ledare och känna de blivande medlemmarnas entusiasm. En kvinna i min grupp sa högt på rasten: "Detta är toppen. Det skall bli min egen grej! Jag kommer inte att ta med man eller barn ut på isen. Detta är mitt!"

Tåkern, Hövern, Västra och Östra Lägern åkte vi på strax före jul  det gav oss lite omväxling. Roxen blev besökt i mellandagarna, när det var milt och en av flera mellanvårar inleddes. Sjön gick sedan upp en vecka efter nyår och då tog vi sikte på Finspångs skogssjöar som i all enkelhet gav oss fina åkupplevelser. Bleken, Bleklången och Högsjön  vi tycker om er och kommer att återvända till er. De två sista ligger ödsligt och påminner mycket om Klotensjöarna i Bergslagen (mer om dem senare). Även Annsjön och Lien i länets nordvästra hörn blev nya erfarenheter för de flesta av oss. Krister Valtonen sammanfattade stämningen på en tur där med orden "Plus nio grader, solen kom, dimmor längs stranden ..." Det handlade mycket om knastrande vårisar på eftermiddagarna och om hur fort isen kan försämras dag för dag.

Alla sjöar öppna!

I mitten av januari var nästan alla sjöar öppna igen! Men den 2224:e lade sig Roxen för andra gången, och det på ett speciellt, intressant sätt: Först en kall natt som gav 1,5 cm nyis över hela västra delen av sjön. Sedan snöade det flera cm och vi gnisslade tänder och trodde att det var kört. Men si, snön tryckte ner isen lite och vatten läckte upp genom isen och stöpte alltihop på ett mycket jämnt sätt ( har tunn is små hål i sig? ).

Ytterligare en kall natt följde och vi hade 3 cm jämn, grå snöis med fin apelsinskalsyta  allt observerat vid Sandvik kl 14 på lördagen. Skulle vi kunna ordna turer här morgonen därpå? Abstinensen var svår för många, det visste vi som är israpportörer. Ja, efter en riktigt kall natt skulle det gå, och en sådan skulle det bli. Vi satsade stort och utlyste turer på bred front.

Natten blev inte riktigt så kall som vi hoppades, så det var med viss bävan vi åkte ut med hela grupper och provhackade. Jaaa, 5 cm stenhård snöis med kvalité och signaler som nyis!! Det gick  preciiis! Vi hade en underbar roxendag alla 140 medlemmar som var med på turerna. Isen sjöng med långa sprickor som blev färre under den kalla dagen och vi åkte oss riktigt nöjda. Alla borde ha insett vad som döljer sig under de få ställen där den fallna snön inte stöpt igenom och därmed isolerat mot nattens kyla. Nåja, all lärdom kommer inte från i huvudet lagrad erfarenhet utan måste samlas in mer handfast...

Nu följde äntligen en kall vecka och helgen i månadsskiftet januari/februari blev vinterns höjdpunkt. Kindasjöama låg med bärig kärnis, det blev sol och kraftig nordlig vind. Inget annat distrikt i Sverige hade lika fin is, så succén med turerna, som vi också ordnade för de hitresta israpportörerna, där vi använde buss, blev pyramidal.
Anders Johnson ledde en mycket omtyckt medvindstur från BjärkaSäby till Västra Eneby med taxi/buss hem. Peter Dahlén och Arne Carlsson var på Vindommen, som fick alltför få besök i år. Isen sjöng, knakade och bjöd på svanar och rådjur.

Nästa helg snöade in totalt  något mycket ovanligt, men så kan det gå. Jag vill minnas att mina skidor gjorde ett patetiskt mellanspel...

Andra välkommenturen

Så kom den andra välkommenturen, denna gång till Boren. Över hundra nya entusiaster myllrade, frågade och kämpade sig fram till och tillbaka från Birgittas Udde. Hoppas de kommer att trivas i klubben och att vi kan ta hand om dem.

Februari fortsatte med mildväder, så vi fick återse finspångssjöarna igen. Där mötte vi holländare som tagit charter hit och nu visades runt av SSSK:are på det enda åkbara som fanns, med vårknaster och allt. Man inser hur svårt det är med sådan "färskvaruturism".

Ledarna åkte på sin utflykt till Kloten sist i februari. Lyckat arrangemang: tur med vädret, fin is och mysigt logi. Vi blev så inspirerade av detta att vi ordnade en klubbtur med buss dit helgen därpå, 7/3. Då råkade vi ut för en besvärlig typ av is: med smala sprickor dolda av ett tunt snötäcke. Det är mycket svårt att se sprickoma och man fastnar lätt och faller. Det gjorde många av oss också, men ingen skadade sig. Vi fascinerades av tystnaden och ödsligheten i landskapet här uppe vid gränsen mellan Dalarna och Västmanland. Vi åkte hela dagen och stötte bara på någon enstaka pimpelfiskare. Ett tips till dig som inte varit här: åk hit någon helg i slutet av vår egen säsong och hyr en stuga och åk, åk och lyssna på tystnaden.

Åter vinter

Hemmavid blev det åter vinter  för tredje gången. Gammal, murken is på kolmårdensjöar stabiliserades i kylan i mars och vi kunde ordna turer till Svängbågen och Fläten under två helger. Den sista turen gick den 22/3. Det var vår ordförande Anders Norr som ledde en av turerna då. Det inträffade en lustig episod under sista rasten på sista turen: man satt ganska nära scoutstugan i sjöns norra del när det plötsligt dök upp ett gäng småscouter bärandes på torr fin ved med tändutrustning. Scouter vill ju inget hellre än att göra goda gärningar och här fick dom ju tillfället. Alltid redo som de var såg de ju ett gäng trötta personer (som nog såg dystra ut eftersom det var sista turen) som måste räddas eller åtminstone friskas upp, så scouterna kom fram och gjorde upp eld åt vår grupp! Om de ville stötta och hjälpa Anders ut på isen förtäljer inte turrapporten...

Vilka var höjdpunkterna under säsongen? Ja, var och en har sina, men jag kan tänka mig några:

Höjdpunkten

För mig är det minnet av en liten göl exakt på gränsen mellan Dalarna och Västmanland som är höjdpunkten:
Det är ledartur på Kloten och vi åker runt hela sjösystemets labyrinter. Jag har varit här flera gånger förut och funderar på hur vi kan variera oss. Jag ser på kartan att det finns en liten sjö, Skiren, och en ännu mindre göl utan namn på min gula karta   som skulle underlätta för oss att gena mellan sjösystemets delar. Vi går till Skiren först och åker runt den. Vi ser skridskospår, det måste vara örebroarna som vi sett tidigare. Trots detta känns det att vi nu är avsides och långt borta. Vi tar kompasskurs mot den lilla gölen och passar på att rasta i det mjuka, kåddoftande granriset på ett högt liggande hygge med utsikt tillbaka mot Skiren. Markeringarna för länsgränsen går 20 meter bort. Gränstrakter är alltid speciella: tysta, väglösa vattendelarland, men just nu nojsar och skrattar en LLKgrupp här. Vi avslutar rasten och vandrar vidare i den glesa skogen. Genast ser vi den lilla gölen blänka mellan träden. "Den heter Skirkalven", säger Björn Ström, som har gröna kartan. Aha, Skirens egen lilla kalv  ett vackert namn. Och där ligger den och väntar på   som vi tror  sina första skridskoåkare (vi frågade sedan både örebroarna och västeråsarna om de brukade gå den vägen vi valt och fick nekande svar).

Alldeles tysta åker vi runt gölen  var och en för sig  och känner oss långt borta på en högtidlig plats. Isen är perfekt, vilket måste vara ovanligt på en så liten skogsgöl. Inne i nordskuggan, där en liten bäck kvillrar ner, ser jag att en älg nyligen stegat fram och druckit. En känsla av stor ovanlighet griper mig. En skridskotur är alltid ett litet exklusivt äventyr och här är det insikten om platsens stora avskildhet som markerar höjdpunkten. Efter en stund samlas vi, lämnar Skirkalven till sin egen tystnad bakom oss och går bekvämt längs den röjda gränsgatan vidare ner till Stora Korslången och fortsätter vår fina skridskotur på de större sjöarna.

En skridskosäsong är slut. Den gav inte samma möjligheter som vi väntat oss. Men omkring en viss tomhet och saknad svävar minnen och bilder av fina stunder på isarna ihop med goda vänner. Tack för trevligt sällskap och tack för alla ideella insatser som ni gjort och som gör LLK till den fina klubb den är. Vi längtar redan framåt till nästa istid!

Mats Persson