Skridskosäsongen 19961997
"Utanför Horvelsö tog öppna havet vid"

110 turer mellan 6 december och 23 mars, varav flera grupp 1 och grupp 6 än någonsin, mer bussturer och också några fler olyckstillbud än tidigare. Det är en siffermässig antydan till att vi har upplevt en stor långfärdsskridskosäsong.

Det började med att Krister Valtonen bara hamnade på Gnottnehultasjön tre kilometer öster om Österbymo. Endast denna exotiska sjö var åkbar. Kul att börja se åkkompisar i rätt klädsel igen, tyckte han. Flygspanare hittade Kråkfjärden i östra Sommen, just som den lade sig. Nylagd glanskis på Sommen är något alldeles extra och solen värmde i ansiktet på årets kortaste dag. 100 medlemmar åkte där dagarna före jul och njöt av den fina isen. Åsunden och Rängen gästades i mellandagarna.  21 °C och örnar upplevdes vid Bjuggö i Åsunden. Sankt Anna skärgård blev åkbar ut till ytterskären nu i milt väder på årets sista dagar. Sommen lägger sig mer och mer och 3  4 januari åker vi på Norra Vifjärdens ypperliga is. Fjärden har, som det står på en turistskylt vid vägen troligen fått sitt namn efter samhället vid dess södra del. Grupp 5 hade en fin rundtur där nere och noterade även andra namn längs sin rutt, vilket blev en vacker ordslinga: Jolstorp, Tullerum, Järnöarna, Rönnäs, Marek. Tjock rimfrost hängde fast i träden på små öar, som i solen gnistrade som läckra bakelser på den svartblanka nyisens serveringsfat. Några först stöddiga tuffingar i grupp 3 fick spagettiben och byxångest, när de vid Järnöarna skulle följa Ulf Helmersson på en träningsrunda på seg dygnsgammal 4½ centimeters nyis. Allt gick givetvis bra.

I trettonhelgen dyker nya namn upp i turrapporterna, Vålarö och Stendörren i skärgården mellan Nyköping och Studsvik. På trettondagen hade vi en buss hit och samtidigt två bussar fyllda med förväntansfulla blivande nya medlemmar på väg till den makalösa klara isen på Vättern i Varamoviken. Introduktionsturen blev som vanligt en grandios succé. Denna gång anordnades diverse stationer, dit de olika grupperna styrde. Vid en station serverades stekt camembert med hjortronsylt, kanske ett blivande kännemärken för "flotta" LLKturer. Alla kunde hissna åt djupkänslorna som den klara isen och det fina vättervattnet gav upphov till. 160 LLKare deltog i ordnade turer denna stora dag. Vid Stendörren bjöds det åkning i full fart längs stabila tydliga iskanter mot öppet hav. Även här uppstod en vacker namnramsa längs grupp 4:s stråk: Äspskär, Rövarskär, Kittelö, Risö, Krampö.

Sedan följde ytterligare en stor satsning med buss till Västerviks skärgård, premiär för LLK. Ledarna fick kartor med inritad iskant och iskaraktärer på från en rekognoseringstur dagen innan, så det var bara att åk’. Den samlade njutningsvolymen från de 90 deltagarna blev en bamseexplosion av isglädje. Tusentals alfåglar i dimmiga svärmar, solsken, vindstilla, lät det ur femmans berättelser.

Nu snöade det i skärgården, så andra halvan av januari fick vi ägna åt nära, kära sjöar med säkrare israpportering. Södra Åsunden var fin två helger. En utlyst chanstur till Göta kanal ändrades på morgonen till en medvindstur Tranås  Kisa, vilket blev bingo. Den skall vi återkomma till under kommande säsonger. Vi har nämligen behov av långa västöstliga leder, eftersom vinden ofta är västlig, och detta är en variant som dock sällan är åkbar i sin helhet på grund av olika sjökaraktärer längs den. Det var uppfinningsrike Björn Ström som fann upp det hela. Annette Stjernfeldt ordnade en mycket omtyckt grupp 6tur på Rängen. Hon blev förvånad över hur många medlemmar som dök upp, ca. 20, av vilka många önskade fler grupp6turer.

Skönt väder, eld, glögg samt snabb isjakt noterades på Drögen av Margareta och Per Olov. Roligt att vara ledare, nöjda deltagare skriver Eddie från Åsunden. Balsam för själen men ett slit för kroppen, antecknar Magnus efter Torpön runt. Torr luft och kyla gjorde insjöisarna sprickiga och svåråkta i slutet av januari. Många fall och små skador inträffade på turerna. Detta gällde för säsongens enda tur på nu för många medlemmar exotiska sjön Vindommen.

I månadsskiftet januari  februari blir hela skärgården åkbar igen och nu med fantastiska förhållanden. Nu leds vår längsta tur på 101 kilometer i grupp 1 förståss av Peter Dahlén från Arkösund till Västervik i medvind och fina isar. Man hinner till tåget hem med tolv minuters marginal. Ytterligare en äventyrstur i grupp 1anda gjordes från Bankekind strax utanför staden ner till Västervik. Detta kräver givetvis följebil eftersom turen gick över nio sjöar och tre skärgårdsfjärdar. Justerad av en skada på isen kunde jag inte delta i turen på annat sätt än att sitta bakom ratten, men jag fick uppleva flera fina stämningar ändå på det sättet, t.ex. att släppa iväg gruppen med Krister Valtonen som ledare i den tidiga gryningen vid Svinstadssjöns norra ände. Den bara försvann i mörkret och var borta. Att sedan svänga in mot vackra Värnäs i gryningsljuset som medeltida krigare på väg att överrumpla en sovande gård, att sitta i morgonsolen och med kikaren riktad mot en avlägsen udde längst bort i Såkern och plötsligt först bara se blänket av fyra vänsterskridskor i grupp 1takt, blänk, blänk, blänk, blänk. Gänget såg fortfarande helt fräscht ut när de stack iväg ut på Syrsans fina is och de hann också i god tid till tåget från Västervik.

Andra grupper yrar saligt om sidenmatt och sidenslät is runt Aspöja. En grupp 4 med 44 deltagare, vilket var ovanligt mycket, med Ulf Helmersson som ledare startade nära Sankt Anna kyrka i innerskärgården och hade kanaonis och medvind ut till Harstena. Tyvärr fastnade en av deltagarna i en spricka och bröt skenbenet och fick tas med helikopter till sjukhuset. Vi har haft fler tillbud med skador än förut. Vi ska analysera detta och försöka se vad det beror på.

Den åttonde februari var en mycket blåsig dag med flera häftiga medvindsturer på Nären, Hårsfjärden, Roxen och Storsjön  Syrsan Gudingen. Man fick bromsa sig fram bitvis. Ofta ser man lite roliga uttryck i turrapporterna. Eddie beskriver en av sina turer på Södra Åsunden som "hit och dit och se’n tillbaka till bilarna". Bengt Nilsson gör en "strandsmygare runt Salstern och Stora Vänstern". Under en mild blåsig period i februari går stora delar av skärgården upp. Sista turen i skärgården gör Karin Hulting redan den nionde februari. Märkliga tider, märkliga tider. Vi åker i stället nu på Hjälmaren och på Norra Vättern på härlig nyis innan det snöar kraftigt i vårt område den 20 februari, vilket gör att vi är ganska passiva i sista helgen i februari. Ledarnas egen tur gick till Färnebo och Hedesundafjärdarna vid Dalälven med fin logi och mycket träning på knepig is med nyckfulla strömmar under.

I början på mars började man flera gånger snacka om att säsongen kanske är slut, men vårt fina rapportmaskineri hittar is helg efter helg. Svängbågen, t.ex. den andre mars och lilla mysiga Ågelsjön 8  9 mars, som bjöd på våfflor, citronfjärilar och bergsklättrare kändes dock som avslutningsturen, men sedan hittade spanare en sjö, som hade is medan alla andra hade knipor eller sångsvanar på ytan, Djurshyttesjön norr om Fyrsjön. Varför bara den låg då är en gåta.

Sedan, när alla trodde att våren skulle komma, slog Bore tillbaka. Nyisen lade sig faktiskt och den 23 mars åkte Morgan Filipsson med en grupp på fräscha nyisar på Bjärsen, Storsjön och Lillsjön. En märklig och ovanlig avslutning på en omväxlande, aktiv och fin skridskosäsong.

Tack alla ideellt arbetande medlemmar i klubben för fina insatser. Israpportörer och ledare, Ni är toppen, utan Er skulle det inte fungera så bra som det gör. Tack alla mysiga medlemmar för trevligt sällskap på många turer. Låt oss översomra med stil. Läska Er med skridskominnen om det blir lite unket, som det lätt blir nu framöver, så ses vi på de blanka, ljusa, fria vidderna igen.

God vår, sommar och höst önskar Dig

Linköpings Långfärdsskridskoklubb genom Mats Persson