Skridskosäsongen 1995/1996
"Vättern och skärgården!"

I år blev allting tvärtom jämfört med förra året. Skärgården och Vättern lade sig, medan våra nära sjöar var så påverkade av snö att vi egentligen inte kunde åka så mycket på dem. Det var svårt att hitta glanskis, så de som gjorde det kan känna sig exklusiva. Säsongen blev ovanligt lång; sista turen gick den 14 april!

Men vi har åkt skridskor! Vi har tagit steget upp i storklubbsdivisionen: 118 turer med 145 ledarinsatser och 6 nya ledare! Tack för det, alla ledare och kandidater.
Resorna till isarna har varit långa; det är 9 mil till Arkösund och 8 till Bastedalen.

Premiär i månsken

Medlemmar premiäråkte i månens sken på Fyrsjöns sagois den 7:e november. Den första turen ledde Ulf och Gunilla där den 11:e. Sedan dröjde det in i december innan Tåkern och Roxen beträddes av ovana fötter. Nåja, säsongens längsta tur gick här   genom vassbälten och över strandmader i tilltagande mörker  under hela 65 km. Roxen, du är fin, du pallar för allt  långa och korta turer, tidiga och sena starter och hemkomsten. Allt provades med omtyckt resultat.

I slutet av december började både innerskärgården vid St Anna och "skärgården" i Norra Vättern lägga sig och vi var på isen i exakt rätt ögonblick  just när det går att åka säkert. Detta tack vare våra duktiga israpportörer och ett bra samarbete med grannklubbarna. Vi ordnade en ovanlig tur ihop med vännerna från Norrköping: vi startade från Tyrislöt och de startade från Arkö och halvvägs möttes vi och bytte bilnycklar för att sedan mötas åter igen för ett sista byte  bilarna.

Krister Valtonen inledde nu utflykterna där Harstena blev ett riktigt "rundningsmärke". På första turen dit blev en av deltagarna "en dröm fattigare" som hon lite pessimistiskt uttryckte det.

Sommen bjöd på fin is med endast tunt snötäcke på vid nyår. Grupp 5 fick sitt lystmäte på trickiga råkövergångar  det var kul att på avstånd se den långa systemkön rada upp sig gång på gång under Mats Gerdins bestämda regim.

Introduktionstur

Under trettonhelgen hade Södra Åsunden lagt sig med fin is och här ordnade vi årets mycket lyckade introduktionstur. Buss användes vid transporten, vilket var ett genidrag som gav samhörighet och rika möjligheter till förberedande information. 110 blivande medlemmar fördelade sig på 7 olika grupper. Alla kunde fika samtidigt  fantastiskt   alla som ville kunde byta grupp då och då och alla var mycket nöjda på hemvägen. Oj, vilken PR ni gjorde för vår fina sport, ni som arrangerade och ledde. Ett stordåd! Inte nog med det; du ser i turschemat att ytterligare tre grupper var ute i Gryts skärgård samma dag den 6 januari. Alltså 10 turer med tillsammans 140 deltagare   samma dag!

Sommen återkommer i annalerna, nu med våt glanskis som man tyckte sig sväva fram på. Nåja, den sydliga vinden pressade upp ytvattnet mot norra stranden så att det blev fotdjupt där uppe. Intressant effekt!

Yxningen

Helgen 1820 januari gick helt i Yxningens tecken. Ytterst få av oss har tidigare åkt på denna fina skridskosjö och nu var det mycket roligt att få stifta dess bekantskap i sin helhet. En bra startpunkt är den lilla parkeringen nedanför Metalls kursgård i Yxnerum. De kända djupsjöegenskaperna framträder främst där viken från Yxnerum vidgar sig till en stor fjärd efter cirka tre kilometer. Här gäller det att se upp eller att slinka fram längs stränderna. Sjön är mycket omväxlande med öar och olikformade vikar. Man möter ofta norrköpingsåkare här eftersom sjön ligger lika långt från bägge städerna. En lakonisk notis från en turrapport: "Lömsk vindbrunn gav lärdom".

Vättern lägger sig

I slutet på januari börjar Vättern lägga sig i sina vanliga etapper. Enesundet vid norra skärgårdens rand mot Storvättern blir en vacker utsiktspunkt över tunna nyisar som sträcker sig allt längre ut. Det är underbart spännande att treva sig fram mellan öarna och vänja sig vid de långa "5cmknakningarna" i den sega nyisen, känna att den håller och glida över de rena bottnarna som stupar iväg ner i mörkret utanför öraden. Har du glömt att det nu var sol för absolut första gången på tre veckor? Det hade varit en tung period. Vad gör de som inte åker skridskor på vintern, egentligen?

Förrädiskt vid hård vind

Ja, vi åkte nu i stora skaror på Vätterns allt större isvidder. Den 3:e februari nådde vi Röcknen, men åkningen var inte utan besvär. Natten till den 4:e var kall och lade flera centimeter till tjockleken. Det var stor samling på Norra Vättern den dagen. Bussar från hela Mellansverige fyllde hamnplan i Bastedalen. Isen var fin och vinden var måttlig, nordlig, vilket skulle gälla hela dagen enligt väderrapporten. Men mitt på dagen blåste det oväntat upp i samband med några snöbyar. Vinden blev frisk eller till och med hård och stora släppråkar bildades kors och tvärs.

De flesta grupperna som var ute hade förstått vad som kunde hända och dragit sig bort från de centrala delarna. Men inte alla. En grupp skridskoåkare hamnade på ett drivande isflak och fick rädda sig upp på ett litet skär i väntan på helikopter. Alla LLKare var på säkra sidor om råkarna och några grupper kunde sätta igång, delta i och stötta räddningsarbetet med hjälp av kikare och mobiltelefon. Alla kunde räddas utan skador. Vi lärde oss nu igen att ha respekt för Vättern när det blåser hård vind.

Medvindsturer

Kylan höll i sig i februari och Storvättern lade sig. Vi åkte HästholmenMedevi (stöttade av Fritte med buss) i grupperna 2, 3, 4 och 5 i minnesvärda turer. Omberg är fantastiskt när istappar blir varulvständer i grottorna. Medvindsåkningen i 28 km/tim (GPS bärbar satellitnavigator börjar dyka upp i grupperna!) över sandbottnarna vid Sandön är något jag minns bäst från denna period. Även södra Vättern befors i fina medvindsturer. Att hitta en slät ränna genom svår skravelis väster om Visingsö och klara sig igenom liksom på en "älv" hör till Björn Ströms hjältedåd. I slutet av månaden hade vi en kärv tid med alltför mycket snö. En helg ordnade Krister Valtonen som enda utflykt en skidtur till Gubbö kupa som bestegs i ren Nansenstil.

Ledarträff

Ledarträffen utgick från Gränna med Visingsö som självklart rundningsmärke. Pärlugglorna hoade och fullmånen sken i trolska John Bauerbyn, där ledarna bodde. Isblocksfälten med några sex meters isberg vid Visingös norraudde gjorde ett rent arktiskt intryck.

I mars följde sedan tre fina helger i Arkös skärgård, på norra Vättern och på Vänern. I Arkö lurade länsman i gul hydrokopter, men jag tror inte vi störde fågelskyddet  ledarna har ju kartor. På Vättern fikade man mitt på trelandskapskrysset och på Vänern överraskade oss våren: Oj, blir isen mjuk av stark sol? Det var då den 23:e och all erfarenhet borde ha ringt i klockorna  men vi ville ju så mycket. Endast fyrorna kom fram till Lidköping, 2:orna och 3:orna knäcktes vid Kinnekulles fötter. Men det var folkfest. Alla var där.

Lång säsong

Vi kunde åka i ytterligare tre veckor! Detta var ovanligt. Sista turerna gick på Järnlunden med samling kl. 6.00. Det var sommarkraft i det klara ljuset över vår sista, nostalgiska fika på Bromön. Vi sade tack för trevligt sällskap under en fin säsong till varandra, åkte över den mjuknande isen till land och med en kort stoppsladd var allt SLUT.

Mats Persson