Stöpning


Tyvärr inträffar det allt som oftast att det faller snö på den nylagda isen. De flesta tror att snön nu ligger kvar och att isen inte är åkbar.

När det blåser eller snöar vid den första isbildningen kommer det tunna isskiktet att få ett annorlunda utseende. I stället för klara skivor bildas isnålar, sönderblåsta ishinnor och snöblandad is. Detta påverkar i sin tur den underliggande kärnisen. Kristallerna blir som smala pinnar (1-10 mm) vilket gör isen segare och mindre känslig för temperaturväxlingar. Snöinblandning i de översta skiktet medför även något långsammare istillväxt.

Fortsatt snöfall leder så småningom till att det flytande istäcket pressas ner i vattnet. Vatten kan då börja strömma upp (t.ex. genom landsprickor) och sprids lätt över ett stort område. Vattnet sugs upp en bit i snön (varierar med snötyp och temperatur) varefter den vattenblandade snön kan börja frysa uppifrån och ner mot den underliggande isen. Den mjölkfärgade istyp som då bildas kallas stöpis. Egenskaperna varierar kraftigt främst beroende på luftinblandningen och storleken på luftbubblorna. Kristallerna är många och små (ca 1 mm) vilket gör isen segare och förhållandevis stark.

Under förutsättning att stöpisen har frusit ordentligt samman med underliggande is bidrar den till en förhöjd bärförmåga. Ofryst snöis blandning kallas stöp. Så länge det finns ofrusen stöp i isen kan det inte ske någon istillväxt under kärnisen.