Skridskonostalgi Västkusten 1986
Den stora västkustturen eller En gång vart fyrtionde år      Text:Mats Persson     Foto:Sten Palgård

I den tidiga gryningen lördagen den 1/3 1986 samlas vi vid IKEA för att förstummade av denna natts obegripliga händelse, mordet på Olof Palme, vänta på bussen från Norrköping med skridskokamraterna därifrån. Den tunga stämningen hänger i luften under hela bussresan, men när Det Stora Äventyret börjar i Fjällbacka vid 11-tiden, så stoppar vi undan det mörka inom oss för att ta fram det först efteråt ...

Det är otroligt! Långvariga högtryck över Östersjön har pressat ut bräckt vatten genom sunden ut ovanpå det svårfrysta ordinarie saltvattnet och kyla utan snöfall har lagt en is som mannaminnen inte har sett sedan 1943. Slät, opakt grågulgrön och reflekterande den klart strålande solen ligger isen miltals ut från land!!

Ystert ylande lyckliga delar vi oss i grupper. Vi i LLK vill inte skiljas åt, så ledda av Mats J glider vi tillsammans iväg på vårt livs skridskotur - norrut i medvind mot Strömstad och kanske Koster!

Med i gänget hamnar också ett boråspar i 70-årsåldern. Där vilar minsann inga ledsamheter! Damen har åtsittande röd overall och fin figur och åker som en gudinna med svängande höfter (killarna kikar imponerat). Hon bär endast en liten midjeväska och deklarerar bestämt åt våra LLK- flickor, som bär rejäl och reglementerad utrustning: "Ja, jag behöver ju inte ha något extra. Jag har ju en man!"

Bohusläns kala, sensuellt rundade klippor (nyss inspirerad enligt ovan!) med samlade, idag kurande och mycket tysta små fiskelägen gör ett exotiskt intryck. En liten haj ligger uppdragen bredvid ett pimpelhål! De andra gruppernas åkare syns på långt håll och är utspridda över stora, blanka ytor. Isen är minst 20 cm tjock, men svaga partier kan uppträda med obetydlig förvarning. Några rännor har brutits. Dessa får kringgås inne i de fiskelägen som är hemmahamn för de infrysta fiskeskutorna. På så vis vandrar vi genom Havstenssund och Resö, där vi möter våra flygande spanare Ulf H och Hans M som tyvärr fått vänta länge i Strömstad p.g.a. en informationsmiss. De har redan rekognoserat ut mot Koster och vi konstaterar det fantastiska: Vi kan åka skridskor till Sveriges mest västliga plats!

Vi tassar bävande över nygamla isrännor mitt ute på den 200 meter djupa Kosterfjorden och rastar på Ramsö, där ortsbefolkningen tror de ser spöken.Vi skulle kunnat nå Ursholmen med Sveriges västligaste flaggstång och fyr om vi haft lite mer tid, men vi måste sikta på Strömstad.

Ingen av oss glömmer någonsin solnedgången (som tyder på en fin söndag i morgon) över Kosteröarna, där isens och himlens återsken och färger blandas. I den röda solgatans motljus ser vi en utsträckt kolonn skridskoåkare försiktigt gå över en ränna. De långa skenorna blixtrar i ljuset.

Vi åker nu som andeskuggor i skymningen på välrekognoserad, helt perfekt glanskis in mot Strömstad som glittrande dyker upp bakom en udde. Några av oss ser staden för första gången - och tänka sig, vi kommer från det stela, tysta havet i vinternatten!

Skönhetsupplevelserna stockas i oss. Vi är tysta i bussen tillbaka till hotellet i Fjällbacka, där vi får en mysig kväll, god mat och mycket eftersnack. Vi vet att imorgon väntar en lika fin dag igen. Många lägger sig tidigt.

På söndagens morgon går bussen mot Smögen sedan Mikael S m. fl. sett en berguv i den stora ravinen. De gamla pensionerade fiskarna nere i hamnen gör stora ögon, när vi ivrigt marscherar fram längs den pittoreska bryggan. "Passa er ... ", säger de vänligt och ser förvånade ut. Ut genom den mörka tunnelkanalen och ljuset exploderar över de fantastiska isvidderna! Idag blir vi två LLK-grupper. "Järngänget", Mats J, Ulf H, Björn E, Tomas E och Anette A (som var aningen justerad och sa att hon inte borde, men inte kunde stå emot ledare Ulfs mjuka lockelser), skulle sikta mot Väderöarna (!), som de når (titta på kartan, så får ni se!) efter en underbar passage utmed och nära storbulliga, hudsläta och varmröda granitklippor på Sotens utsida! Vi andra långsamnjutare under ledning av Anders J försöker gå igenom Sotenkanalen, fastnar på dålig is och får promenera några km.

Att även lä är något högst relativt diskuteras och praktiseras under lunchen så intensivt att vi tror att den fiskebåt vi ser gå ut mot havet norr om oss, bryter en hel ränna. Det gör att vi får besöka Hamburgsund och använda dess lilla byfärja. Dessförinnan har vi provat lite väl optimistiska byggprojekt med långa, tunna plankor på ganska små isflak i rännan. Tystnad om dessa ideer ... Om vi hade spanat lite bättre, så hade vi sett att skutan vände bakom vår lunchö och gick hem igenl Så kan det gå! Men - perfekta isar överallt och bärande medvind idag också (vi har ju BUSS!). Och sol över alltihop Järngänget har sett den utgående skutan, jagat ifatt den för att inte bli "utelåsta" på havet, och fått skepparens muntliga löfte att han bara ska vän-da!

Mycket nöjda och med två dagars underbar skridskoåkning i benen drar vi ut på det fina, när vi närmar oss Fjällbacka med den snart väntande bussen, som har med sig järngänget, som nådde ända till Grebbestad. Vi saktar ner och njuter av de sista skären på så exotisk is. Vem vet, tillfället kommer kanske inte igen förrän om ytterligare fyrtio år.

Stort tack till de inom norrköpings- och linköpingsgrupperna som ordnade denna säsongens finaste skridskoutflyktl Må det bli tradition med åtminstone en rejäl helgutflykt per säsongl

Mats Persson